Jag fick idag låna en bok från min förra chef på jobbet.

av Andersen, Jan Atle

Den är riktigt riktigt bra och vänder sig inte enbart till "arbetsmänniskan" utan det som skrivs är något man har stor nytta av även privat.

Hur uppkommer en konflikt, vad är mekanismerna som håller liv i konflikten, vilket är ditt eget ansvar och hur kan en medlare bena ut vad som är det egentliga problemet och vad som är upprörda känslor?

Det var mycket att ta in, jag fick läsa boken i streck ganska snabbt eftersom den var lånad, och just nu är jag ganska packad med nya tankar i huvudet.

Två stycken som verkligen fick mig att hajja till:

1.

Vi är inte offer för andras trakasserier, vi är offer för våra egna reaktioner.

Min tolkning: situationen/händelsen blir bara så illa som du själv väljer att göra den. Du kan själv bestämma hur mycket du ska ta åt dig.

Varför reagerar jag som jag gör när någon gör "så"? Reaktionen som får mig att må dåligt över det hela finns egentligen i mig, inte i själva handlingen. (Nu pratar vi om vardagliga konflikter.) Är det något hos mig själv jag behöver uppmärksamma/förändra för att undvika att det händer igen?

2.

Om jag råkar i bråk med andra och känner igen situationen från förr, handlar det nog om mina egna destruktiva mönster.

Ja det är nog bara inse att jag får börja jobba med mig själv... Det som inträffat på det här jobbet har hänt förut. Varför? Vad är det jag gör som lockar fram det? (När jag tänker på det så ser jag en stängd dörr framför mig i mitt inre.)

Jag har iaf insett att jag istället för att försöka lösa en konflikt drar mig undan från den.

Likaså förväntar jag mig alltid att vissa saker ska ske, vilket gör att jag letar tecken på att "det börjar" och minsta grej bekräftar att "ja, nu är det på väg utför" och sen skiter det sig. Varför gör jag så? Och varför har jag inte märkt det förut?

Min bild av mig själv är att jag är en "osocial varelse utan social kompetens som alltid säger fel saker, drar dåliga skämt ingen förstår eller sitter tyst för att jag inget har att säga som respons på vad sällskapet just sa".

Jag tror jag ska göra en ny bild av mig själv.

1. Jag ska kommunicera ärligare

Dvs dra ner på metaforer, cyniska skämt och sarkastiska kommenterare.

Sen jag var liten har jag hört att det är bra att kunna ge svar på tal, vilket det är. Men jag "är" inte min vassa tunga och jag måste inte vara kvick i käften för att vara intressant att prata med (uppenbarligen funkar ju inte det längre - jag har väl inte ungdomens kaxighet att vila på längre, är vuxen nu).

2. Jag ska ändra mina förväntningar när jag kliver in i en folksamling.

Istället för att utgå ifrån att ingen vill prata med mig ska jag fokusera på att vara trevlig och ha kul.

Jag ska göra mig av med paranoian. Klarar jag det inte själv får jag ta hjälp.