Det här är ett avsked av hundbloggen. Qito flyttade vid årsskiftet till just det perfekta nya hemmet som dök upp i elfte minuten. Både Loka och Qito trivs, mår bra och lever bättre liv i sina nya hem. Det här betyder att jag inte längre lever ett hundliv.

Det känns tomt och väldigt väldigt konstigt att gå från att vara en person som skulle göra allt för sina djur till någon som omplacerat båda sina hundar under loppet av ett år. Jag känner mig inte som samma person längre och brottas med dåligt samvete men samtidigt också en stark känsla av lättnad.

För att trösta mig själv måste jag påminna mig om att jag inte hade så många alternativ. Loka flyttade för att jag var på gränsen till att bryta ihop av utmaning när jag brottades med förlossningsdepression, sömnbrist och all den press jag satte på mig själv som nybliven mamma. Två hundar med vitt skilda behov som tjafsade ganska mycket tärde enormt. 

Qito flyttade, trots att jag fått ordning på mig själv, fått ordning på honom och fått "allt" att fungera, på grund av att han allt tydligare visade att han inte ville ha barn i närheten. Det gick så långt att han började nafsa efter ansiktet på min son bara för att sonen gick förbi honom. Och då har jag ändå varit noga med att lära sonen hur man gör runt hundar, tränat upp sonen som en resurs för hunden och sett till att hunden haft ett eget ställe att dra sig undan på och fått vara ifred och respekteras. Qito vill helt enkelt inte bo i en barnfamilj och trivs inte då. Idag slipper han det.

Jag saknar att ha hund, men jag saknar inte det dåliga samvetet. Mitt självförtroende när det gäller hundar är nu lågt och det kommer dröja länge, länge innan jag ens vågar tänka tanken på att skaffa någon ny. Om jag ens vill ha någon ny? Det kanske kommer när barnen börjar bli större och jag börjar få sån där... vad hette det... fritid?... igen. Jag vet inte. Jag känner inte ens för att passa hund eller låna en för promenader, vilket jag trodde att jag skulle vilja. Att följa andra hundägare på t.ex facebook och peppa osv känns fullt tillräckligt. Tittar på annonser, kollar på olika raser och uppfödares hemsidor gör jag ju, förstås. Det kan jag inte sluta med. Drömma och planera känns roligt, men längre än så vill jag inte gå. Inte ens i tanken. Ännu. Kanske är det lite så att jag håller avstånd mentalt till hela idén för att slippa brottas med dilemmat "vill men kan inte".

Men det är tomt.

Jag vet inte om jag ska fortsätta i den här bloggen eller starta en ny. Det är ändå rätt skönt att skriva av sig ibland och facebook funkar inte riktigt till det. Men det blir en ny inriktning. En tämligen hundfri sådan.