Jag beslöt mig för en tid sedan att Qito stannar. Det har varit få som svarat på annonserna och under tiden har vi jobbat vidare och nått en nivå där saker och ting plötsligt funkar. Han har mognat, jag mår bättre och intresset vaknade igen.

Igår fick min lilla Gusten somna in. Han blev 10 år gammal och jag sörjer inte att han är borta, jag sörjer att jag inte kunde ge honom ett bättre liv. Jag skaffade honom som sällskap till Totte, tyvärr kom de aldrig helt överens. Det fanns perioder då de accepterade att dela hem men bättre än så blev det aldrig. Värre blev det när jag skaffade Qito, och ännu värre när Alexander föddes. Gusten, och Totte med för den delen, levde med en stor stress pga konflikterna och rök ihop allt oftare. Gusten började pinka inne igen och valde främst Alexanders rum, det f.d gästrummet. Sängar, fåtöljer m.m

Igår tog jag båda till veterinären för en koll, kanske fanns det något fysiskt som påverkade, men båda kissarna var fullt friska. Alternativen som återstod var omplacering (försökt med båda men inte hittat något nytt hem) eller avlivning. Jag valde då, med veterinärens stöd, att låta Gusten somna in. Det smärtar mig att inse att han kunde ha haft ett bättre liv någon annanstans och att jag inte insett det tidigare. "Det är lätt att vara efterklok." sa veterinären. "Min uppfattning är, att det här är ett problem som du inte kommer att kunna lösa..."

Vi pratade länge om katters sociala struktur, revir och beteende. Han bekräftade mycket av det jag sjäv kommit fram till. Gusten mådde inte bra.

Gusten.

Jag märker skillnad här hemma nu. Det har lagt sig en stillhet och en ro i hemmet som jag inte tror bara beror på min ledsnad. Två väglängder som tidigare kolliderade på samma nivå och skapade oro och tryck har nu istället blivit en som stilla hummar.