Det gick! Vi startade idag igen, för samma domare som sist (katastrofspåret ) och efter en trevande start (tyckte jag men inte domaren) kom vi iväg. Vi vinglade runt duktigt tyckte jag och jag tvivlade flera gånger på om det här verkligen är rätt väg...

Mitt i allt säger domaren: "ok du kan stannar här".

Shit tänkte jag, är vi så fel ute att han vill bryta spåret för oss....? Nej, det var dags för skott! Vi var FRAMME!!!!

Det är min tvekan som gör att Loka tvekar och börja fara runt. Han var vänlig nog att tipsa efteråt att jag ska släppa efter på linan. Hon är känslig nog att reagera direkt om jag håller igen och börjar då tro att det är ett tecken på att hon är fel ute.

Det här har man ju inte hört förut.... eller....  

Så nu är humöret uppe igen och nästa gång ska jag bara följa efter henne och våga tro på att fixar biffen.

Vi firar med wienerbröd och grisöra!

Tjo så kom dagen för första ÖKL-starten i viltspår och jag åkte glad i hågen ut mot Järfälla för att ta vårt första 1:a-pris. Trodde jag... *suck*

Frida startade först med sin dv.schnauzer och jag tänkte inte nåt på det. Vi väntade i närheten av hennes spårslut och Loka var lugn och jag tänkte positiva tankar. Så ser vi dem skymta i skogen där framme och skottet bränner av. Loka riktar fokus dit och stirrar intensivt. Jag mitt dumma nöt tyckte det var skitbra att hon inte reagerade negativt, hon är ju rädd för fyrverkerier så jag har varit lite bekymrad för skottet men det har gått bra på träning.

Så när det är vår tur att gå spår är Loka taggad som f..........n och ska fram! Kul tänkte jag, det här kommer att gå som en dans!

Vi gör ett skitsnyggt påsläpp, hon hittar starten och nosar djuuuupt på fläcken och sen bär det iväg! Ungefär två meter och sen far hon in i skogen och yrar runt. "Vinkel så tidigt....?" tänker jag och stannar. Domaren harklar sig efter en stund och pekar där han står: "du kan visa henne på spåret igen här, det går rakt framåt till björkarna där (not: ca 10m bort)". Pinsamt men jag kallar in och vi börjar om. Ser bra ut! I tre meter.... Sen yrar hon iväg igen.

FYRA gånger fick jag ta tillbaka henne på spåret och de där jäkla björkarna hägrade som en oas i öknen... Hon flängde runt med hög nos, noll fokus eller koncentration och verkade både dum och blåst. Jag skämdes, jag hade innan spåret skrytit med att hon gick så fint på träning...

Jag valde att avbryta. Vi kom ju ändå ingenstans!!

Nu i efterhand tror jag att hon reagerade med iver på skottet och helt enkelt började söka/leta efter klöven och sket i spåret. Hon hade ju sett att de höll på därborta så varför ta den långa vägen dig (spåret)...

Tidigare har vi alltid startat först, men nu fick hon både höra och se ett spårslut innan.

Ska ringa Lennart, vår instruktör och fråga om råd. Sen gör vi väl ett nytt försök. Om jag törs....

I morgon startar agilitykursen!

LK1 ligger på is just nu pga mitt bristande intresse.