Har nu varit helt hundlös i snart ett år och kan konstatera att jag för mitt liv inte förstår hur jag ORKADE... Mina dagar är fullspäckade som de är och min energi ransoneras hårt. Blotta tanken på att hålla en ung och aktiv hund samtidigt får mig att vilja dra nåt gammalt över mig. Men så är det, när man är mitt i det är det svårt att verkligen SE hur tufft det är. Man tar sig i kragen, tar en dag i taget och gnetar på. Efteråt kommer insikten. 

Visst finns det lite sug efter en ny hund men förutsättningarna är stenhårda, jag ska ha buffert på alla konton: orken, tiden och den ekonomiska. Annars är det inte kul att ha hund. Nu ägnar jag mig åt andra intressen som har fått lega på is länge. Har börjat pyssla igen, "pärlar" smycket. Håller på att lära mig sticka sockor och vantar. Bakar och lagar mat. Odlar på altanen och trädgården. Och ägnar mig åt att fixa hemma (efter mina förutsättningar). Det är rätt trevlig att ha ork och lust över till sånt igen.  

Tyvärr har det gått troll i min bakning, allt blir pannkaka! Försökte mig på Leila Lindholms brownies med jordnötsmarmorering, det blev som en platt chokladomelett med jordnötssmak... Yuck... Och idag fyller dotter 1 år och hennes tårta blev, förstås, pannkaka. De som var här höll god min och dotter gillade iaf grädden så katastrof blev det inte men besviken på mig själv var jag. Inte... testa... något... nytt... vid... ett... viktigt.... tillfälle! *suck*