Idag är jag uppgiven och ledsen. Jag har igen fått kritik för att jag är "sur" (med fyra utropstecken). Ja, ärligt.... Ibland blir jag irriterad, rent av SUR, på folk som jag tycker beter sig dumt eller osmidigt. Det är ok att folk gör det, ingen är perfekt det vet jag. Problemet är att även om jag rent logiskt kan ha överseende och inte bry mig om att folk ibland beter sig som nötter så är det svårt att bara trolla bort den där känslan av irritation. Jag gör skillnad på mina känslor och mitt beteende. Att jag är sur ibland är sån jag är, jag är väl bitsk helt enkelt. Men jag är medveten om detoch försöker hålla tillbaka det så gott jag kan. Så när jag ska svara någon som skavt mig försöker jag göra det på ett neutralt sätt för att inte skapa drama, men ibland är det svårt att hålla min irritation borta, den liksom fastnar mellan raderna. 
Om jag sammanfattar, jag är medveten om att jag är "lätt-stött" i de små situationerna, i hur folk tilltalar mig osv. Jag försöker att inte agera på de känslorna då jag är medveten om att jag tar åt mig för mycket. Men jag KAN inte bara trolla bort känslorna... Uppenbarligen kan jag inte dölja dem väl nog heller (VILL jag det?). Så vad gör jag då...? Går i terapi för att inte bli sur när någon tilltalar mig på ett respektlöst sätt? Flyttar mina gränser för vad som är respektlöst? (Huuur?)

Jag har haft en uppväxt där min integritet och mina känslor inte respekterades. Det är historia och inget jag går och grunnar på längre, men det kvarstår att det har format mig till den jag är idag. Jag är jävligt mån om min integritet och min åsikt är att respekt om andras integritet är ett försvinnande fenomen idag. Det bloggas, twittras, skvallras, tas bilder dolt, facebookas och taggas, delas och och och... Vid bilolyckor stannar folk och filmar istället för att ringa 112. Respektfullt? Inte mycket...  Så när någon kommer för nära min gräns genom att antingen vara oärlig eller orättvis, då slår jag bakut. Oftast bara mentalt, jag biter ihop och håller avstånd. Man får välja sina krig liksom... En främling som tränger sig före i kön lägger jag noll energi på (ibland lyckas jag övertyga mig om att han/hon bara har bråttom till sin sjuka mormor på sjukhuset och faktiskt inte såg mig). En person som kallar sig min vän och talar illa om mig när jag inte är där, eller är oärlig mot mig och bryter överenskommelser och sedan inte tar ansvar för det... då drar jag. Var det en person jag verkligen vill ha kvar kan han/hon få någon chans till, men har du två eller tre gånger visat att du inte är att lita på så, ursäkta men du kan gå hem nu.

Sån är jag. Sån... är.... jag.... Vissa tar illa upp och kallar mig snartstucken. Ja kanske det. Har jag många vänner? Nä. Det är synd för egentligen vill jag ha fler vänner, men jag är inte beredd att betala priset. Jag kommer inte att "oooaaaah" och "naaaawa" på låtsas för att det förväntas av mig. Men när jag väl "naaawar", då vet du att jag menar det. Och om du känner mig så vet du att när jag "fräser" så menar jag det inte, jag har tappat kontrollen över mina känslor och gör något jag kommer att ångra. Du kan då välja att skälla på mig och kalla mig "sur", eller så kan du säga "du det där var inte bra". Jag vet, säger jag då. Förlåt. 

Jag förväntar mig inte att folk ska vara perfekta. Alla gör misstag. Står du för det så förlåter jag och går vidare. Jag försöker fria hellre än fälla. 

I morgon ska jag läsa det här igen och se om nya ögon kan ge nytt perspektiv...