Hur jag än gör blir det inte bra... Qito är sedan i helgen utlånad på prov till en familj. Jag är orolig, ledsen, olycklig, sover dåligt och har kramp i bröstet. Alla hysterika-tant-indikatorerna.... 

Jag vet att jag inte orkar ta hem honom igen, men jag vet inte hur jag ska göra för att kunna släppa taget om honom heller. Jag lyckas låta bli att ringa/maila dem och fråga hur det går, för jag vill inte vara ett plåster. Men det är jobbigt för jag vet att jag skulle må bättre om jag bara fick höra hur det gick. Sen inser jag, att den dagen papprena är påskrivna finns det inget som säger att jag kan få fortsätta höra hur det går. 

Blotta tanken på att bryta tvärt all kontakt med Qito får det att värka fysiskt i mig. Som om han aldrig hade varit min.

Gudarna ska veta att jag har försökt. Jag är så nere just nu. Tiden och orken räcker inte, att "bara ha roligt" räcker inte. Qito är missnöjd och understimulerad och jag känner att jag bränner mitt ljus i båda ändar. Vi har kommit så långt, han blev nyss två och all vardagslydnad är liksom på plats nu. Nu är det ju dags att börja med det roliga! Men den nivå jag kan lägga mig på i aktiveringen räcker ändå inte för honom, han vill ha mer. Jag tycker det är superkul att träna men kommer jag bara iväg en eller två dagar i veckan så är övriga dagar ett svart moln av dåligt samvete för en uttråkad hund som suckar, muttrar och tydligt inte är NÖJD. Små saker som att kasta ut godis, klickerträna något, köra lite platsträning på promenaderna osv, ja det räcker inte heller. Träning ska vara TRÄNING, dvs en ordentlig runda så han får en genomkörare. SEN är han nöjd. Ett tag. 

Inte kan jag se att jag kommer att få mer tid heller, jag har 1,5 år kvar på mina studier. Att bolla sonen, plugget och Qito på samma fat funkar inte längre.

Jag räcker inte till....

Det är en ny känsla för mig. Det där att "dygnet inte har tillräckligt många timmar". Visst, det har jag nog sagt förut. Men nu KÄNNER jag det verkligen. And it ain't funny....

Så nu söker jag IGEN efter ett bra hem åt Qito. Jag hoppas hitta en aktiv person som söker just en sån perfekt liten skithund som han är. Så jag kan släppa iväg honom och känna att jag gjorde något bra, jag gav honom ett roligare liv. Även om det är hos någon annan än mig. 

Usch. Jag minns när jag stod på BK:n och hoppade jämfota av glädje för att Qitos uppfödare i luren säger att "du får ta honom om du vill". 

Två år senare. Här är vi. 

Från djupet av mitt hjärta. Jag ORKAR inte mer.... Kan någon ta över och väl förvalta min lilla prinslimpa...?