Det här är ett avsked av hundbloggen. Qito flyttade vid årsskiftet till just det perfekta nya hemmet som dök upp i elfte minuten. Både Loka och Qito trivs, mår bra och lever bättre liv i sina nya hem. Det här betyder att jag inte längre lever ett hundliv.

Det känns tomt och väldigt väldigt konstigt att gå från att vara en person som skulle göra allt för sina djur till någon som omplacerat båda sina hundar under loppet av ett år. Jag känner mig inte som samma person längre och brottas med dåligt samvete men samtidigt också en stark känsla av lättnad.

För att trösta mig själv måste jag påminna mig om att jag inte hade så många alternativ. Loka flyttade för att jag var på gränsen till att bryta ihop av utmaning när jag brottades med förlossningsdepression, sömnbrist och all den press jag satte på mig själv som nybliven mamma. Två hundar med vitt skilda behov som tjafsade ganska mycket tärde enormt. 

Qito flyttade, trots att jag fått ordning på mig själv, fått ordning på honom och fått "allt" att fungera, på grund av att han allt tydligare visade att han inte ville ha barn i närheten. Det gick så långt att han började nafsa efter ansiktet på min son bara för att sonen gick förbi honom. Och då har jag ändå varit noga med att lära sonen hur man gör runt hundar, tränat upp sonen som en resurs för hunden och sett till att hunden haft ett eget ställe att dra sig undan på och fått vara ifred och respekteras. Qito vill helt enkelt inte bo i en barnfamilj och trivs inte då. Idag slipper han det.

Jag saknar att ha hund, men jag saknar inte det dåliga samvetet. Mitt självförtroende när det gäller hundar är nu lågt och det kommer dröja länge, länge innan jag ens vågar tänka tanken på att skaffa någon ny. Om jag ens vill ha någon ny? Det kanske kommer när barnen börjar bli större och jag börjar få sån där... vad hette det... fritid?... igen. Jag vet inte. Jag känner inte ens för att passa hund eller låna en för promenader, vilket jag trodde att jag skulle vilja. Att följa andra hundägare på t.ex facebook och peppa osv känns fullt tillräckligt. Tittar på annonser, kollar på olika raser och uppfödares hemsidor gör jag ju, förstås. Det kan jag inte sluta med. Drömma och planera känns roligt, men längre än så vill jag inte gå. Inte ens i tanken. Ännu. Kanske är det lite så att jag håller avstånd mentalt till hela idén för att slippa brottas med dilemmat "vill men kan inte".

Men det är tomt.

Jag vet inte om jag ska fortsätta i den här bloggen eller starta en ny. Det är ändå rätt skönt att skriva av sig ibland och facebook funkar inte riktigt till det. Men det blir en ny inriktning. En tämligen hundfri sådan. 

Hur jag än gör blir det inte bra... Qito är sedan i helgen utlånad på prov till en familj. Jag är orolig, ledsen, olycklig, sover dåligt och har kramp i bröstet. Alla hysterika-tant-indikatorerna.... 

Jag vet att jag inte orkar ta hem honom igen, men jag vet inte hur jag ska göra för att kunna släppa taget om honom heller. Jag lyckas låta bli att ringa/maila dem och fråga hur det går, för jag vill inte vara ett plåster. Men det är jobbigt för jag vet att jag skulle må bättre om jag bara fick höra hur det gick. Sen inser jag, att den dagen papprena är påskrivna finns det inget som säger att jag kan få fortsätta höra hur det går. 

Blotta tanken på att bryta tvärt all kontakt med Qito får det att värka fysiskt i mig. Som om han aldrig hade varit min.

Gudarna ska veta att jag har försökt. Jag är så nere just nu. Tiden och orken räcker inte, att "bara ha roligt" räcker inte. Qito är missnöjd och understimulerad och jag känner att jag bränner mitt ljus i båda ändar. Vi har kommit så långt, han blev nyss två och all vardagslydnad är liksom på plats nu. Nu är det ju dags att börja med det roliga! Men den nivå jag kan lägga mig på i aktiveringen räcker ändå inte för honom, han vill ha mer. Jag tycker det är superkul att träna men kommer jag bara iväg en eller två dagar i veckan så är övriga dagar ett svart moln av dåligt samvete för en uttråkad hund som suckar, muttrar och tydligt inte är NÖJD. Små saker som att kasta ut godis, klickerträna något, köra lite platsträning på promenaderna osv, ja det räcker inte heller. Träning ska vara TRÄNING, dvs en ordentlig runda så han får en genomkörare. SEN är han nöjd. Ett tag. 

Inte kan jag se att jag kommer att få mer tid heller, jag har 1,5 år kvar på mina studier. Att bolla sonen, plugget och Qito på samma fat funkar inte längre.

Jag räcker inte till....

Det är en ny känsla för mig. Det där att "dygnet inte har tillräckligt många timmar". Visst, det har jag nog sagt förut. Men nu KÄNNER jag det verkligen. And it ain't funny....

Så nu söker jag IGEN efter ett bra hem åt Qito. Jag hoppas hitta en aktiv person som söker just en sån perfekt liten skithund som han är. Så jag kan släppa iväg honom och känna att jag gjorde något bra, jag gav honom ett roligare liv. Även om det är hos någon annan än mig. 

Usch. Jag minns när jag stod på BK:n och hoppade jämfota av glädje för att Qitos uppfödare i luren säger att "du får ta honom om du vill". 

Två år senare. Här är vi. 

Från djupet av mitt hjärta. Jag ORKAR inte mer.... Kan någon ta över och väl förvalta min lilla prinslimpa...?

Det är en ekvation jag inte har fått ihop. När jag skaffade mig min första hund tränade vi för att det var roligt. Det var väl inte alltid helt pedagogiskt korrekt och resultatet blev lite därefter men skoj hade vi! Jag gillade att utmana honom, Remus, och siktade inte på att ha något moment tävlingsklart utan ofta gick vi utanför gränserna. Personspår som gick över asfalt, skolgårdar osv. Han var grym på att spåra! Likaså med hund nr.2 Där var ambitionen lite högre, jag ville ju tävla (adrenalinkick!) och började bygga lite förväntningar och förhoppningar. Pressen ökade men hunden var suverän och svarade upp på det. Tyvärr var hälsan sämre.

Med nästa hund fanns tävlingsambitionerna kvar, men hunden saknade motor (Loka), ingenting funkade och all träning gick i uppförsbacke. Allt nöje försvann. Besvikelsen kom. En till hund införskaffades, med rejäl motor! Livet kom lite mellan och MIN motor typ tvärdog, soppatorsk...

Men NU. Nu är jag på g igen. Och jag har insett att jag behöver backa bandet och gå tillbaka till hur jag tränade förut, när jag tyckte det var roligt.

Ikväll tog vi en kvällspromenad, jag och Alexander i vagnen och hundarna. Vi gick egentligen bara fram och tillbaka längs en grusväg men tränade en hel del roliga saker. Hundarna äääälskade det! Alexander tyckte det var så roligt att han fick hela vagnen att gunga av skratt! Och jag hade också skoj. 

Agility. Kort och gott. Är dagens ämne. Jag har idag varit på "studiebesök" på nya klubben jag gått med i, AKSR (agilityklubben södra roslagen). Känner mig väldigt välkommen i klubben, de har verkligen sett till att jag snabbt har fått information och inbjudningar till bl.a KM och vinterträning i ridhus. Har nu fått en av nycklarna till containern där hindermaterialet förvaras och kommer att öppna/stänga lördagens träning. Jag hoppas det kommer fler och tränar men gör det inte det så klarar jag mig själv. Det är väldigt basic träning för oss, kondition och smidighet för Loka och hinderinlärning för Qito. Jag har bestämt att tävlingsdebuten ska ske 9 dec. på Österåker BK. Agilityklass 1 och hoppklass 1 för Loka och  hoppklass 1 för Qito. Ev. ägen agilityklass 1 för honom men jag räknar inte med att gungan sitter innan dess, han tycker den är lite otäck... 

Så jag har börjat klickerträna hundarna och liksom väcker dem mentalt och de ääääääääääääääääälskar det! Snacka om taggade. Vill få upp lite pinnar i trädgården så jag kan börja nöta slalom. Minns när jag tränade det med Remus (tjoooo, typ 12 år sen...?) och körde ner ett gäng pvc-rör i gräsmattan. Jäklar vilket fint slalom vi fick till när vi hade möjlighet att ta det bara någon gång om dagen istället för att nöta en längre stund då och då. Det blev ju nästan en belöning för honom att kuta iväg och ta ett slalom över gräset.

I helgen var jag och Qito på SLHKs rasspecial, han ställdes i unghundklass och fick "excellent" med god kritik. Kom på tredje plats i konkurrensen. Jag är jättenöjd med hela dagen, bra bedömning, han rörde sig jättebra i ringen och jag hade trevligt. Jag tror att hans uggly duckling-period börjar gå över nu, han fick en kommentar om att han var väldigt välmusklad. Heh, vänta bara... Ett halvårs agilityträning så får ni se värsta atleten sen.   

Jag har skickat efter något jag egentligen inte har råd med och skäms väl en aning för den onödiga utgiften, men jag VILLE HA... En hurtta lifeguard träningsväst i ROSA...!! JAG, i ROSA...?? Haha..!!   

Har precis knappat hem en ny order med hund-och kattmat från Animail (f.d. foderbilen). Konstaterar lite bittert att jag var bra dum den dagen jag bestämde mig för att skaffa en retriever. Det är inte ekonomiskt försvarbart att äga en retriever. Om man inte är miljonär med en egen ankdamm möjligtvis. Men i alla fall, jag ÄLSKAR Animail och är en av deras mest trogna kunder. Så fruktansvärt smidigt att få gratis hemkört och stort sortiment så jag kan köpa bantarmat till retrievern, fetmat till hyperaktiva heelern, seniorfoder till gammelkatten, bantarmat till fetkatten och vanlig mat till den vanliga (men skrikiga) katten i ett och samma svep. Love it... Nog med reklam.Jag har anmält mig till Hundlöpet 2012 som går av stapeln 9 september på Lidingö. 10km motionslopp. Helt galet, jag veeet! Jag som "inte är skapt för att springa". Men min hund är det och jag behöver röra mer på mig. (Läs mer om Qito på www.qitosqorner.n.nu!)

Nu har bloggen varit "död" väldigt länge... Sanningen är den att jag har haft ett tungt år där mycket har hänt på samma gång. Jag har blivit mamma till en underbar, fantastisk och helt unik liten pojke som nu är sju månader gammal. Strax efter att han föddes gick min älskade mormor bort efter en längre tids sjukdom som tärde på hela släkten med sin grymhet. Ovanpå det så hade jag hemma en überglad, energisk, påhittig och envis unghund som snabbt insåg att jag som gravid och därefter upptagen med bebis i famnen inte kom åt honom. Förlossningen var tuff, jag har aldrig varit så slut som efter den och det tog lång tid att återhämta sig. (Pappor borde få vara hemma längre än två veckor efter att de fått barn.)

Jag är fortfarande sliten, tar en dag i taget och siktar på att mot kvällen avsluta med energikontot på +/-0. Vissa dagar går jämt upp, andra dagar faktiskt lite plus och så de där hemska dagarna som slutar på minus och får mig att undra om jag någonsin kommer att vara mig själv igen och orka leva och inte bara överleva.

De bra dagarna älskar jag mina hundar och vi tar härliga promenader ute som får mig att må bra. De dåliga dagarna författar jag blocketannonser på dem båda, och har till och med lagt ut dem. +/-0 dagarna velar jag, "behålla eller inte", "båda eller en", "den ena eller den andra". Det är vidrigt jobbiga tankar. Jag hatar att vela men det här är ett beslut som är svårt att ta, vilket kan jag leva med? Och framförallt, är det JAG som tar beslutet eller mitt nuvarande mående som påverkar mig?

Så, jag kom på att jag har en blogg. Nu ska jag skriva lite varje dag och hur dagen varit. Sen ska jag om två veckor läsa vad jag skrivit och försöka se objektivt vad som är rätt lösning.

Qito har varit ute på prov en månad hos A som köpte hans kullbror Rolex. Tyvärr kom hundarna inte överens för där hade jag kunnat lämna honom med skinande rent samvete och dessutom fått ha lite kontakt kvar. Det var jättelugnt hemma då och jag kan inte påstå att jag saknade honom, men när han kom hem igen så märkte jag att jag levde upp. Kände mig inspirerad och motiverad igen, vaknade ur en dvala nästan. Det blev ROLIGT igen.

Tänkte försöka lämna bort Loka en period också och få känna på hur det är att vara ensam med Qito.

Här är ett par nya bilder jag tagit på dem, mina fina hundar.

Han är 16mån nu, visst har han vuxit upp till en snygging? Loka blir 7 nu i mars och börjar bli lite grå om nosen men mår i övrigt precis som vanligt. Mer matgalen dock och verkar ha tappat all form av självbehärskning runt mat. Hon hoppar upp på spis och köksbänkar mitt framför nästan på oss och ser jätteförvånad ut när vi bråkar på henne.

Sen lyckades jag ta den här också....  The flying hotdog.

Gick ner till BK:n med Loka och tränade lite lydnad. Hon fattade precis vart vi var på väg, och skulle dessutom passera den frestande sjön, så hon var rätt slut i skallen redan när vi kom fram till ängarna. Och värre blev det.

Det märktes att hon inte tränat på ett tag, dels för att hon var riktigt ivrig och med på noterna men också för att jag nästan tog kål på henne efter bara en kvarts träning. *fniss* Det var jobbigt... Men roligt!

Tränade på ställandet under gång, det gick sisådär.

Läggandet under gång gick riktigt bra, där känns det som om det kanske landat lite under uppehållet och hon förstod nu vad jag menade.

Fotgåendet gick också bra, jag kastade ut en boll för att få lite dragningskraft framåt och körde utan klicker. Tidigare kunde hon ta kontakt vid första steget och sen titta ner-titta upp. Nu manade jag på henne med rösten och fokuserade verkligen på att ögonkontakten innan första steget var stabil och att hon verkligen var med. Jag har haft lite för bråttom förut inser jag nu.

Vi lattjade lite över hindret också.

Jag har nog lite tur om man jämför med andras hundträning för platsliggningen oroar mig inte alls. Apporten är ju rena dagisleken för henne. Tandvisningen är inte heller ett problem. Utmaningen för oss är att få till snärtiga liggningar/ståenden under gång samt en kvick och fokuserad linförighet/fotgående.

Sen gjorde hon som vanligt och tog sikte på det skitigaste diket hon kunde hitta... Jag ger mig tusan på att hon har listat ut att hon får bada på hemvägen om hon gör så... Och det var ju populärt.

Fukteksemet har börjat läka ihop, det långsammare än förut då hon inte går på nån antibiotika den här gången.

Jag inväntar leverans från foderbilen och den bör komma imorgon. Katterna får ikväll överleva på leverpastej och tonfisk. De liiiider verkligen.... not.