Helloooo.... här är jag igen.

Den här bloggen har alltid handlat om att dokumentera, peppa och hålla koll på utveckling av häst- och hundträning. Utan häst och hund så rann bloggen ut i sanden.

Men nu är jag tillbaka!

Sen ett halvår är jag medryttare och groom på en häst som jag generöst får låna så ofta och hur mycket jag vill. Jag har haft en sanslös tur som hittat en bra häst, med en bra ägare i ett bra stall. Jag åkte ut en gång för att provrida och insåg hur mycket jag saknat det. 

Men. Även solen har sina fläckar och det är inte LÄTT att komma tillbaka! Då väcktes tanken på den här bloggen igen. Som ett sätt att dokumentera framsteg, lägga planer och analysera det som sker. Jag har alltid varit en rädd ryttare och *tadaaa* det försvann inte av att vara borta från stallet i över tio år. Att dessutom ha tagit sig igenom en livsomvälvande depression och få hela synen på livet ställd på ända av en så stor förändring som att bli mamma till två lintottar. Man är inte lika "odödlig" och tuff som jag höll på med hästar sist... Det är inte direkt "idag är en bra dag att dö på"-attityd man har när man lite (mycket) stelt hivar sig upp på hästryggen idag.

Hästen ifråga då? Jag har lite halvt adopterat honom. Han är en vallack på 13 år, ca 155 hög och med mycket tjockt pannben. Bombsäker, envis, ranghög, kontrollfreak, lyhörd, mycket väluppfostrad och PONNY. Förvuxen men ändå en ponny och därmed visar han ibland upp ponnytemperament.

Just nu kämpar jag med att bli självsäker nog att kunna visa "vem som bestämmer". Han kör allt lite med mig men då jag inte är säker på att jag gör rätt så kan jag inte heller få igenom det jag vill alla gånger. Dessutom är jag feg och livrädd för att åka av, balansen är inte den bästa och jag letar ursäker för att slippa klättra upp.

Idag fegade jag ur och var så besviken på mig själv när jag åkte därifrån. Jag fick lite insikt och insåg att jag alltid varit feg, jag vill minnas att jag även förr kämpade mot instinkten att "ge upp". Jag har bara blivit bättre på att hitta ursäker...

Så nästa gång jag känner för att fega ur så ska jag sadla på honom, ta på hjälm och väst och promenera ner till ridvolten. Jag gissar att jag då kommer att kravla mig upp ändå när jag ändå tagit mig dit.

Jag minns när jag var rädd förut efter att ha åkt av min egen häst lite illa så låg nivån på att åka ut till stallet, sadla på, klättra upp, hoppa av, sadla av. Om tre dagar ska jag åka ut igen och då har jag gjort upp planer med M att vi ska rida ut en sväng tillsammans. Hon känner lite som jag, vi försöker peppa varandra. Vi klarade det i förra veckan, vi kan göra det igen. Efter förra svängen hade jag ont i magen när spänningen släppte. Men jäklar vad skönt det kändes att ha klarat det! Jag insåg också att jag fick en mycket bättre sits när jag längde stiglädrena lite, jag hittade liksom tillbaka till den gamla känslan. "Aha!"

Mitt mål nu är att rida lite mer indianridning för att hitta balansen och att träna E till "polishäst" (skrämmande saker). Sen skulle jag vilja testa på bruksridning. Var på ridkurs igår och red en annan häst (!) och fick prova på momenten. Jättekul och EXAKT vad jag behöver just nu.