Gick ut för att hänga tvätt och tog med mig Qito ut. Han fick gå med långlina efter sig som vanligt, så att jag hinner få tag på honom om han bestämmer sig för att dra på äventyr. (Fast jag behöver en längre lina för jag får allt svårare att hinna med, kan inte längre springa utan att få ont i magen.) Iaf, idag så drog han förstås genom häcken till närmaste grannen och vidare mot det hus där det bor en spännande papegoja som brukar sitta ute i äppelträdet. Jag lubbade efter så gott jag kunde och ropade och se på fan..... Han saktar in, stannar, sätter sig och tittar på mig. Attityden sa "ja vänta nu, det här brukar ju faktiskt inte sluta så himla roligt..." Han gick tre steg till och satte sig igen. "Matte får faktiskt tag på mig vart jag än springer...." *hm*

Hoppfull matte kastar sig på knä, breder ut armarna ropar snällt "ja koooom då Qito! Qitokom!"

Han tittar, vinklar öronen bakåt och ser fundersam ut.

Matte: "duuuktig pojke!"

Och han börjar krypa mot mig. Jag forsätter belöna och han ökar farten, när han kommer fram har vi pusskalas på grannens tomt!

Det som är så roligt med en heeler, den här åtminstone, är att när ett mynt väl trillar ner så stannar det nere. Visst kan man testa lite, men när han har förstått så har fattat. Inte för att mina goldens varit korkade (jo kanske lite ibland...) men där har jag måst upprepa 10-20 ggr för att de ska förstå "är det så här du menar..?".

Det gör att valp och unghundsperioden med en heeler inte alls känns lika evighetslång som med en golden. Han utvecklas från vecka till vecka, går från klarhet till klarhet. Inte två steg framåt och sen ett steg bakåt, repetera, upprepa, ett steg framåt. Ibland når vi platåer då inget tycks hända, men de är aldrig långvariga. Jag känner sällan för att ge upp, eller att det "blir aldrig hund av den här". Tvärtom ser jag glimtar av den vuxna hund han kommer att bli och glimtarna blir allt längre.

 I morse hörde jag matte röra på sig tidigt, jättetidigt. Mycket tidigare än vanligt. Jag är bara 7 mån men både jag och min bitch vet vad det betyder. Vi ska till stan!! Så vi sitter och piper vid dörren, äter frukost jättesnabbt och skyndar ut till bilen. Det är en rastlös resa, svårt att sitta still när man vet vart man ska och längtar dit.

När vi äntligen kommer fram måste jag få tömma blåsan först, det är jättehäftigt att göra det inne i stan för det river så fräckt om klorna när jag sprätter på asfalt och stenplattor! Matte tittar alltid bort när jag och my girl pinker på trottoaren, jag fattar inte varför... Funkar fint och det finns så otroligt mycket att sniffa på! Det är nästan så jag glömmer bort vart vi ska. Speciellt nu när min brud sprider en massa doftsignaler som jag av någon anledning känner ett starkt behov av att dölja eller markera.

Äntligen inne så är det en massa människor jag måste morsa på så jag rymmer från matte och kutar ner i korridoren. Det här nya stället är schysst, det är glasdörrar överallt så jag ser direkt vart favoriterna sitter och slipper slösa tid på att kolla igenom tomma rum. När lunchdofterna börjar sprida sig så rymmer jag igen, sprintar ner för trappan och tar ett stålmannenskutt över soffan och landar på alla fyra MITT bland matlådorna! Himmelriket.....! Och alla tittar på och pratar med mig! Toppengrej!

Tyvärr måste jag tillbaka till mattes rum men jag har en filt och nåt gott att tugga på så det är väl ok, men jobbigt att se alla roliga människor passera utanför. Så fort jag blir distraherad så knycker Stora Röda mitt snask... wtf...?!? Men jag är inte den så jag tar sikte på hennes mungipar, greppar snasket och drar tills hon ger sig. Eller tills matte säger åt henne att släppa...

Efter en stund ska i ut och uppdatera pinkfläckarna ute, många andra har hunnit dit redan så det är bråda tider nu. Vi kryssar mellan bilar, jättelånga bilar som rasslar och går på spår, går längs vattnet där det ligger en massa båtar som luktar så intressant och idag såg vi till och med en häst som dansade fram på gatan. Den gillade jag, den lämnade godishögar efter sig! Magiska djur. Men matte tycker väl att jag behöver banta eller nåt för hon sa nej... Glädjedödare. Fast jag fick i alla fall diska matlådan. Fisk och ris, mmmmm!

Vid det här laget är jag faktiskt lite seg, så en lång tupplur sitter fint. Tassarna i vädret, filten välbäddad... *Zzzzz Zzzzzz Zzzz*

Hux flux är det dags att åka hem igen. Dagen gick alldeles för fort!!

Förra helgen åkte mormor och jag till Järbo med Qito för att ställa ut på lilla rasspecialen. Jag hade förhoppningar förstås efter senaste succén men försökte hålla förväntningarna låga. Han skötte sig inte lika bra i ringen denna gång men det var främst mitt fel. Vi startade som nr 3 och jag hann inte riktigt varva ner honom innan och var själv lite disträ och splittrad, men vi gjorde inte direkt bort oss heller. Stå stilla var han dock inte så sugen på. Trots det fick vi strålande kritik, blev bästa hanvalp med hederspris! Vilket kanske låter fancy om man inte vet om att det bara var två hanvalpar i klassen. Qito ställdes mot sin kullbror som också fick hederspris och skötte sig jättefint i ringen. 

Det var himla kul att få se hans bror. Jag konstaterade att brorsorna delat 50/50 rakt av i genpoolen för de var inte det minsta lika varandra. Helt olika ansikten, päls, olika stora och även ganska olika till sättet. Jätteintressant! Eftersom brorsan är så lik morsan antar jag att Qito är lik farsan...?

Dagen fortsatte iaf och efter ett par timmars väntan på att bedömningen av "bästa valp" (som flyttades till slutet av dagen oturligt nog) så började ryggen värka, huvudet lade av  och även mormor började se vissen ut. Dessutom hade jag en tid att passa i Sala för att fira pappa (middag på Måns Ols) så uppfödare Maud var vänligt nog att behålla Qito och visa honom, så kunde jag hämta honom på väg hem till Stockholm på kvällen. Och tur var väl att det gick att lösa för lillskiten blev BIM valp!

Efter den upplevelsen ansåg han nog att han var redo att inträda vuxenlivet för bara någon dag efter började han att lyfta på benet, skvätta här och var ute och krafsa frenetiskt efter sig. Han ser så söt ut när han gör det.... Två äpplen hög, dödsallvarlig och kaxig som få.

Idag tog vi en långpromenad i maklig takt och övade på att strooosa... Ja du läste rätt. Enligt Qito ska promenader gå i samma takt som hackspetten sjunger i på julafton och varken Loka eller jag håller med om att det är särskilt trevligt.

Nu har jag fått hem nya bilen, aka "slagskeppet" eller "pansarvagnen" och jag är så sjukt nöjd. Den är helt underbar att köra. Som att glida fram på en smörklick. Hundarna gillar den också. Så nu letar jag bur eller annan lösning för att hålla dem säkert på plats, fast utrymme kvar för barnvagn.