Gick ut för att hänga tvätt och tog med mig Qito ut. Han fick gå med långlina efter sig som vanligt, så att jag hinner få tag på honom om han bestämmer sig för att dra på äventyr. (Fast jag behöver en längre lina för jag får allt svårare att hinna med, kan inte längre springa utan att få ont i magen.) Iaf, idag så drog han förstås genom häcken till närmaste grannen och vidare mot det hus där det bor en spännande papegoja som brukar sitta ute i äppelträdet. Jag lubbade efter så gott jag kunde och ropade och se på fan..... Han saktar in, stannar, sätter sig och tittar på mig. Attityden sa "ja vänta nu, det här brukar ju faktiskt inte sluta så himla roligt..." Han gick tre steg till och satte sig igen. "Matte får faktiskt tag på mig vart jag än springer...." *hm*

Hoppfull matte kastar sig på knä, breder ut armarna ropar snällt "ja koooom då Qito! Qitokom!"

Han tittar, vinklar öronen bakåt och ser fundersam ut.

Matte: "duuuktig pojke!"

Och han börjar krypa mot mig. Jag forsätter belöna och han ökar farten, när han kommer fram har vi pusskalas på grannens tomt!

Det som är så roligt med en heeler, den här åtminstone, är att när ett mynt väl trillar ner så stannar det nere. Visst kan man testa lite, men när han har förstått så har fattat. Inte för att mina goldens varit korkade (jo kanske lite ibland...) men där har jag måst upprepa 10-20 ggr för att de ska förstå "är det så här du menar..?".

Det gör att valp och unghundsperioden med en heeler inte alls känns lika evighetslång som med en golden. Han utvecklas från vecka till vecka, går från klarhet till klarhet. Inte två steg framåt och sen ett steg bakåt, repetera, upprepa, ett steg framåt. Ibland når vi platåer då inget tycks hända, men de är aldrig långvariga. Jag känner sällan för att ge upp, eller att det "blir aldrig hund av den här". Tvärtom ser jag glimtar av den vuxna hund han kommer att bli och glimtarna blir allt längre.