Jag får den frågan rätt ofta och folk står med hakorna mot bröstet när de kliver in i mitt "marsvinsrum". Få orkar höra hela min förklaring till varför jag tycker det är så roligt med marsvin och varför jag har tolv stycken, de slutar liksom lyssna och bara står och stirrar och tänker väl antagligen något i stil med "manisk djursamlare" istället för att höra vad jag säger. Igår kväll hade vi besök hemma och en av våra gäster följde med ner och tittade och hörde faktiskt vad jag sa, alltihopa. Inte nog med det, jag märkte att personen ifråga förstod varför det här är min hobby. 

Jag gissar att en del blir nyfikna på rubriken och nu tänkte få läsa en pluttenuttig kärleksförklaring till de små djuren, frågan är: orkar du läsa hela inlägget? Orkar du försöka förstå? Om du förstår, kan du sluta kalla mig för manisk djursamlande nörd och kanske till och med sluta himla med ögonen åt "mig och mina djur"? Jag skulle bli glad och tacksam för att slippa sådana reaktioner men jag törs inte hoppas på det och får väl acceptera att en del helt enkelt inte vill eller kan förstå. 

För det första, så ja! Jag tycker marsvin är skitgulliga. De har till skillnad från kaninen olika läten, de visslar, tjuter, klapprar med tänderna och kuttrar. Det finns blanka, lurviga, långhåriga, lockiga och de som ser ut som de stoppat en tas i ett eluttag och de finns i massor (!) med olika färger och teckningar. Kan du förneka att det här är ett gulligt litet djur? 

(Ja jag vet, han har röda ögon. Nej, han är inte blind. Nej det är inte en liten demon. Nej han är inte arg och kommer inte att attackera om du sträcker fram handen. Ögonen är bara röda så som en del människor har blå ögon och andra har bruna. Jag tycker röda ögon på ett marsvin är vackert, det blir en fantastisk fin liten färgaccent till vissa pälsfärger.)

Marsvin är praktiskt och enkla djur att ha, de kräver inte mycket jämfört med hund, häst och katt (och ni som känner mig vet ju att jag testat på allt det också). De kräver inte mycket skötsel för att må bra, det nödvändiga tar väldigt lite tid att göra vilket lämnar mycket tid över åt roliga saker (och vardagsliv). De är inte dyra att ha, speciellt inte som jag nu bor nära bönder och kan köpa och lagra hö i större mängder. Vi pratar kanske 150-200kr/mån totalt för mat, spån och hö, dvs fasta utgifter. Sen tilkommer förstås utställningsavgifter, material till burar, ev. veterinärkostnader men det är kostnader jag kan styra mer över. Jag kan enkelt få plats med 14 marsvin i ett rum, 14 hundar skulle vara svårare och hiskeligt mycket dyrare... Ett marsvin lever ca 5-7år, jag binder inte upp mig för ett decennium eller två när jag skaffar marsvin.

Etologi, läran om djurs beteende, har alltid fascinerat mig. Marsvin i flock är jätteroliga att titta på. De funkar lite som hästar har jag kommit fram till. 

Jag är intresserad av genetik och avel. Har alltid varit. Med marsvinen kan jag få utlopp för det. Jag har tiden, ekonomin och möjligheten att avla marsvin. Jag kan inte säga detsamma om hundar t.ex Jag har fastnat för en variant av marsvin och jag tänke berätta lite kort om den för att ge viss liten insikt i vari utmaningen ligger. För det är inte så enkelt som att sätta ihop två söta marsvin och sedan få söta ungar att sälja på blocket.

"Min" variant är nonself (dvs släthåriga marsvin med kort päls i fler färger än en) magpie och harlequin. Cookie på bilden här nedan är en nonself black (svart) magpie. Den bäst tecknade jag har. En magpie ska ha en rak linje som går från nosen, över ryggen, under magen och tillbaka till nosen och dela kroppen i två sidor. Sidorna ska sedan delas upp i jämna fält (rutor) i tre färger, svart/vitt/svart-blandat-med vitt (eftersom Cookie är en svart magpie då). Jag har också chocolate magpie, då är marsvinet choklad (mörkt brunt) istället för svart.

    Hade Cookie haft lika fina fält även på andra sidan kroppen hade hon varit utställningschampion för länge sen, tyvärr är det som sagt en ganska svår variant. En rolig detalj är att Cookie här egentligen är svart och golden (rödbrun), men bär på två gener *cr-cr* som bleker röd färg till vit. Genen är recessiv vilket innebär att hon har fått den från båda sina föräldrar för att blekningen ska kunna ha skett.

  Ella här är också magpie precis som Cooki, men bär dessutom på två gener *e-e* som bleker allt svart till vitt. Hon är alltså egentligen svart och golden (svart och rödbrun) i olika fält.

En harlequin ska se ut som en magpie men istället för att den är vit är den cremefärgad. Den bär på enkelt anlag av *cr* vilket bleker goldenfärgen till en ljus cremefärg istället för till vitt.

   Qaramell här är en nonself black harlequin. Men han saknar den rygglinje som ska dela kroppen i två halvor. Fälten är inte heller särskilt rena, han ser egentligen mer ut som en brindle än en harlequin.

Dessa varianter, magpie och harlequin kan man få i olika färger i samma kull. 

Just nu samarbetar jag med två andra magpieuppfödare för att få fram en variant av magpie/harlequin som inte finns i Sverige i dag. Lilac (lila) och beige magpie. Lila ser ut ungefär som samma lila färg en ringduva har, stålgrålila. Dessa kommer att ha röda ögon. Eftersom anlagen för dessa färger är recessiva (krävs från båda föräldrarna) och även magpie-anlagen är det, kommer det att krävas en del djur för att nå fram. Jag har djur på väg in från Skåne och Norge som ska bli "startdjur". Dessa är inte magpies utan kommer att korsas med mina magpies och jag räknar med att det kommer att ta minst tre generationer innan några av de ungar som föds börjar se ut som de ska.

Qaramell (på bild där uppe) kom på nioende plats i pet-klass på SM i år. Ställer man i pet så bedöms skicket på djuret, alltså hur välskött och välmående det är. Marsvinet kan se ut hur som helst, behöver inte vara rasrent eller registrerat. Det är många barn som ställer sina sällskapsmarsvin i pet-klass, jag tycker det är jättefint att se små flickor och pojkar som stolta visar fram sina kelgrisar och se hur glada de blir när de får med sig rosetter hem. Ställer man i ras-klass är det en klassiskt bedömning då marsvinen jämförs med rasens standard.

Marsvin bär sina ungar relativt länge för att så små djur, ca 8v. Det gör dem för att när ungarna föds är de helt färdiga med päls, klor och tänder och springer, hoppar och äter inom bara någon kvart. Så fort de är rentvättade i princip. Direkt när de föds ser jag alltså hur resultatet blivit, jag behöver inte sitta och vänta på att små nakna ungar ska öppna ögonen och päls ska växa ut. När de är fem veckor gamla och har nått en sund vikt är de redo att flytta hemifrån.

  (Botti, en av mina uppfödningar. På bilden bara några dagar gammal.)

Utöver allt det här så har jag funnit en ny gemenskap. Jag har lärt känna massor med folk och har som nybörjare tagits emot med öppna armar och känt mig mycket välkommen. Mina marsvin kommer från Landskrona och Kiruna och man hjälps åt att transportera djur åt varandra, ofta i samband med utställningar. I helgen fick jag hem en liten ny hona som ska gå i avel, nästa helg kommer en self (korthårig och enfärgad) beige hona hit som ska ingå i nya projektet. I oktober kommer två lilac-marsvin som också ska vara startdjur. (Du har tappat räkningen nu va...? Jag ska vara hjälpsam och kan berätta att jag då landar på 15 djur. Exkl. de ungar som hinner födas innan dess.)

Sen finns det så klart nackdelar. Det är vanligt att saker går fel när ett marsvin ska föda, det finns saker man kan göra för att undvika detta och man behöver kunskap om det. Det är också inte helt lätt att hitta nya BRA hem till ungarna, ibland blir man sittandes med ungar i väntan på det rätta hemmet. Botti ovan hamnade i det perfekta hemmet man var nog närmare fem månader när hon flyttade dit.

Just nu har jag tre dräktiga honor och Embla är på väg att föda vilken dag som helst. Jag går där och tittar och väntar, tittar och väntar, skämmer bort med färskt gräs utifrån, och väntar. Magen blir bara större och större och jag kan känna rejäla klumpar därinne som rör sig och sparkar. Jag har redan folk som är intresserade av ungarna, det är förstås möjligt att de hinner ändra sig, men jag vet att det finns ett visst intresse för denna kullen och det känns bra. 

Alla kullar jag tar gör jag med syfte att själv spara ett djur, för att föra aveln vidare. Jag avlar inte för att sälja, men måste förstås sälja en del ungar ändå eftersom jag inte kan spara alla. 

Så är det. Tack för att du läste allt, det visar på en vilja att i alla försöka förstå. Det uppskattar jag.   Mitt intresse för marsvin sträcker sig lite längre än att samla dem på hög och sitta och klia dem bakom nacken. För att föda upp krävs ett ganska stort antal djur, färre än 15 är ovanligt. 

(Vill bara påpeka att jag försökt fatta mig kort i inlägget, skulle kunna skriva mycket mer.)

 

Maud

13 augusti 2012 14:58

Roligt att läsa om marsvinsuppfödning. Hälsningar från en annan nörd!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helloooo.... här är jag igen. Den här bloggen har alltid handlat om att dokumentera, peppa och hålla koll på utveckling av häst- och hundträning. Utan häst och hund så rann bloggen ut i sanden. Men nu är jag tillbaka!   Sen ett halvår är jag ...

Fortfarande hundlös men det är helt ok. Barnen blir allt större, kräver mindre passning och hänger nu glatt med på det mesta. Djurintresset som legat i dvala pga orkesbrist vaknar så sakteligen och när min facebooksida svämmade över av djurbilder k...

Idag är jag uppgiven och ledsen. Jag har igen fått kritik för att jag är "sur" (med fyra utropstecken). Ja, ärligt.... Ibland blir jag irriterad, rent av SUR, på folk som jag tycker beter sig dumt eller osmidigt. Det är ok att folk gör det, ingen är ...

Har nu varit helt hundlös i snart ett år och kan konstatera att jag för mitt liv inte förstår hur jag ORKADE... Mina dagar är fullspäckade som de är och min energi ransoneras hårt. Blotta tanken på att hålla en ung och aktiv hund samtidigt får mig at...

Det här är ett avsked av hundbloggen. Qito flyttade vid årsskiftet till just det perfekta nya hemmet som dök upp i elfte minuten. Både Loka och Qito trivs, mår bra och lever bättre liv i sina nya hem. Det här betyder att jag inte längre lever ett hun...