Det är en ekvation jag inte har fått ihop. När jag skaffade mig min första hund tränade vi för att det var roligt. Det var väl inte alltid helt pedagogiskt korrekt och resultatet blev lite därefter men skoj hade vi! Jag gillade att utmana honom, Remus, och siktade inte på att ha något moment tävlingsklart utan ofta gick vi utanför gränserna. Personspår som gick över asfalt, skolgårdar osv. Han var grym på att spåra! Likaså med hund nr.2 Där var ambitionen lite högre, jag ville ju tävla (adrenalinkick!) och började bygga lite förväntningar och förhoppningar. Pressen ökade men hunden var suverän och svarade upp på det. Tyvärr var hälsan sämre.

Med nästa hund fanns tävlingsambitionerna kvar, men hunden saknade motor (Loka), ingenting funkade och all träning gick i uppförsbacke. Allt nöje försvann. Besvikelsen kom. En till hund införskaffades, med rejäl motor! Livet kom lite mellan och MIN motor typ tvärdog, soppatorsk...

Men NU. Nu är jag på g igen. Och jag har insett att jag behöver backa bandet och gå tillbaka till hur jag tränade förut, när jag tyckte det var roligt.

Ikväll tog vi en kvällspromenad, jag och Alexander i vagnen och hundarna. Vi gick egentligen bara fram och tillbaka längs en grusväg men tränade en hel del roliga saker. Hundarna äääälskade det! Alexander tyckte det var så roligt att han fick hela vagnen att gunga av skratt! Och jag hade också skoj.