Eftersom vi var ute och gick vilse i skogen på Järvafältet igår i två timmar så tyckte jag att vi förtjänade en vilodag idag. Mina ben är fortfarande möra efter att ha klättrat, hoppat, klaffsat m.m Över bäck, förbi hästhagar, genom högt gräs, ridstigar, jag trodde vi hittade ett lik (en stor jacka mitt i skogen) och slutligen ett varv runt Järfälla BK (helt tomt) innan vi kom hem igen. Dyngblöta båda två, jag måste köpa nya regnkläder...

I morgon är sista arbetsdagen, sedan har jag tre härliga veckors semester!

Igår kväll var vi tillbaka till veterinären för en utredning på Billie. Jag ville veta om hon hade ont samt få mer info om vad jag ska tänka på framöver.

Hon uppförde sig jättefint på kliniken och veterinären klämde, kände, drog och pressade. Inte en reaktion under hela tiden...!? Mest lite läskigt att stå på ett högt bord så där, men det är alltid mysigt att få uppmärksamhet... =)

Veterinären tyckte att hon var i förvånandsvärt god form med tanke på hur illa det såg ut på röntgenplåtarna och jag fick lite beröm för det (vilket värmde). Det var intressant tyckte han att hon varit swimmer som liten men han trodde inte att det fanns något direkt samband till höftproblemen hon har idag.

Glukosamin sa han igen att jag skulle sätta henne på (redan gjort) och jag bad även om att få smärtstillande på recept så att jag kan testa några dagar och se om hennes stressbeteende kan vara smärtrelaterat. Egentligen tror jag inte det eftersom hon i ärlighetens namn är rätt lik sin pappa till sättet och det kommer nog därifrån, men jag vill ändå vara så säker det går. Likaså var det bra att ha hemma till den dagen då hon knycker till och får ont, då ska hon genast sättas på smärtstillande samt vila. Hon får INTE gå och halta... Då kan det tydligen bli väldigt svårt att bli av med.

Mycket simning blir det i sommar. Hon ska inte springa i lös snö i vinter eller trava för mycket på hårt underlag. Bättre att hon får springa lös på fjädrande/varierat underlag och hon bör motioneras regelbundet framöver. Jag kommer nog att lägga ner apporteringen och riktar in mig på viltspår istället. Visst fortsätter vi med apportering och sök men det blir mer som aktivering och underhållning, hon tycker ju att det är så kul. Men jag tror hon kommer gilla viltspår också. Dessutom är det bra för både kropp och sinne för henne!

Även Loka kommer att få gå viltspår naturligtvis, men jag kommer nog också att göra ett litet försök på apportering med henne. Jag kan nog inte låta bli att iaf prova. =) I helgen hämtar jag henne!

Nu känns det rätt bra, Billie mår fint och jag får ha henne ett tag till. Hon får leka och trivas och snart har jag två hundar.

Funderar på att båtluffa några dagar i skärgården på semestern (som börjar på måååååndag...!). Vi får väl se.

Gammal bild på Loka och dessutom knyckt (!?) från en uppfödares hemsida. Hu så jag skäms...

Må gott!

Nu har jag  ringt uppfödaren och sagt att jag tar henne...

Idag åkte vi tillbaka till Stockholm och vi tog tåget, jag och hundarna. Jag trodde jag valt en avgång som skulle vara rätt folktom men jag hade helt fel... Det var tjockt med människor och hundar (4st till) i djurvagnen. Eftersom Bruno är lite reserverad och inte så van att åka tåg så undrade jag så klart hur det skulle gå. Man vill inte gärna sätta en sån hund i en situation där han känner sig pressad eller instängd.

Men...! Bruno rörde sig som ett proffs i vagnen! Han satt fint i gången (ville inte in mellan sätena) och sniffade lugnt på allt folk som satt i närheten och passerade. Jag kan förstå att han har blivit lite reserverad för himmel så folk glodde!? Han har ju ett speciellt utseende och är av en rätt ovanlig ras (shar pei), men att folk inte kunde uppföra sig lite artigare än så förvånade mig faktiskt. Efter 20 min tuffande så hoppade killen i sätet bredvid mitt av så då fick vi mer plats och resten av resan gick lugnt till. Billie bredde ut sig på golvet somnade snart, precis som vanligt, och även Bruno lade sig efter ett tag.

T-centralen var dock inte lika kul för Bruno. Stressigt, oväsen, fåglar överallt... Men väl på pendeln så blev det lugnt igen och vi var snart hemma.

Bruno blev glad när han väl såg sin matte och husse igen. Lilla russinbullen skuttade glatt runt dem och helgmatte var snabbt glömd. *skratt*

Tyvärr har det gått dåligt med katterna han mött i helgen så jag vet inte riktigt hur det blir i sommar. Ska försöka planera lite och se hur/om det går att lösa.

Bruno är en supercharmig hund och han vann en liten bit av mitt hjärta. Jag hoppas jag får träffa honom igen.

Idag bestämde jag mig. Jag ville åka och titta på den hund som Billies uppfödare erbjudit mig efter de tråkiga nyheterna om Billies dåliga höfter och armbågar.

Om jag skulle överväga att ta henne ville jag ju så klart veta vad det var för något. Så pappas särbo och jag åkte ut och vi tog med oss hundarna.

Väl framme möttes vi av en välkomstkör vackert framfört av en grupp färgglada retrievers. Billie och Bruno fick vänta i bilen medans vi gick in och drack lite kaffe och pratade. Direkt i dörren mötte vi Loka. Smal, röd och med stora milda ögon. Hon reste sig på bakbenen och tittade mig rätt i ansiktet som för att säga "hej". Inte påträngande och väldigt försiktigt. Jag är ju van vid Billies bulldozermanövrar och blev väldigt imponerad redan där. Vi satte oss vid bordet och fick även hälsa på Billies kullsyster Connie. Det var kul att se, de är inte så lika varandra rent fysiskt tyckte jag, men till sättet... Lika busiga och lite "sladdbarnsattityd". Jag hoppas Connies höfter och armbågar är fina.

Loka satt bredvid, lade huvudet i knät och ville väldigt gärna bli klappad. När hon fått nog gick hon och lade sig på sin kudde i hörnet. Med tomma kaffekoppar bestämde vi att vi tar en liten promenad så vi plockade ut Billie och Bruno ur bilen och gick iväg. Jag fick ta båda flickorna i koppel och det kändes BRA...!

Bredvid Loka såg Billie både fet och lurvig ut...!? Fast det är hon inte, hullet är bra på henne. Men Loka är lite tunn och har inte så mycket päls då hon fått valpar nyligen.

Vi gick upp en bit i skogen och släppte hundarna. Loka sprang graciöst omkring, Billie försökte haka på och Bruno hade inte en suck att hänga med!

Men han gjorde ett tappert försök och alla hundarna trivdes tillsammans och hade kul.

Nog finns det potential där för den som vill köra agility... *host host*

Med två trötta hundar i bilen åkte vi sedan hem igen. Nu har jag fått något att fundera på och jag säga direkt nu att jag VILL HA HENNE...! Jag vill dock bara fundera ett par dagar så jag är säker på att jag inte gör något förhastat. Vi ska till veterinären med Billie på tisdag kväll för den "slutgiltiga domen" och den kvällen ska jag även bestämma mig om hur jag gör med Loka samt höra av mig till uppfödaren med besked.

Men jag har länge velat ha två hundar och om någon frågat hurdan den nya hunden skulle vara så är Loka väldigt väldigt nära det idealet. Jag hade väl ärligt talat inte trott att det skulle bli en till golden, men eftersom Loka inte är någon stjärna på apportering så behöver jag heller inte ha "dåligt samvete" för att jag tar en hund utan intentionen att använda den till dess framavlade syfte. Vilket annars känns lite som en plikt eller skyldighet tycker jag... Vill man inte apportera finns det så många andra hundraser som kanske passar en bättre.

Midsommarafton. Dagen började tidigt, klockan åtta mer exakt, då en stor och rynkig hundnos landade på sidan av min huvudkudde och små knorrningar och muffljud uppstod. Nosens ägare var utråkad och ville ut...

Härlig långpromenad i skog och runt vatten! Tog med kameran och fotade lite.

 Tugga pinne är en goldennöje som Bruno inte alls förstår sig på. Men mycket intressant att nosa på fanns det.

Här kommer Bruno!!!

Det porlar intressant i bäcken här... Inte Brunos mest fördelaktiva vinkel.

Men härifrån sett - en vrålsnygg hunk...!

När vi kommit hem igen så dök min pappa upp då han slutat jobba (dygn). Bruno tog genast på sig rollen som dörrvakt och pappa fick vackert vänta på farstukvisten tills jag kommit och tagit hand om hunden. Himmel så han kan låta den där...!? Inget man tjafsar med i onödan direkt. Tur att han snäl.

På eftermiddagen åkte vi ut till min mammas nyinköpta sommarstuga. Där blev det lite sill och färskpotatis följt av mormors jordgubbstårta. Det var lite för mycket folk för att Bruno skulle kunna slappna av och Billie studsade av frustration över att inte få vara med vid bordet. Eftersom det vankades fest åkte jag hem med hundarna igen. Bruno kände igen sig och sprang glatt uppför gården och skuttade upp för altantrapporna.

På kvällen blev det ännu mera mat och jordgubbar. Hundarna fick lite rester och gick sedan med pappa och hans särbo på "skakanermatenimagen-promenad".

Idag är första Bruno-dagen. Jag ska vara hundvakt över helgen för att se om vi passar ihop allihop så att Bruno även kan vara här i sommar när hans familj ska på semester.

Snällt nog blev vi skjutsade hem till hemstaden av Brunos matte och jag lastade ivrigt ur bilen. Såg fram emot en hundig midsommarhelg med många hundpromenader i det härliga området, mycket slöande och en förskräcklig mängd jordgubbar!

Bruno och Billie kommer bra överens trots att de är så olika, men hur Bruno skulle reagera på pappas katt Moses återstod att se.

Torsdag kväll blev lugn då Bruno var rätt oroligt och vankade runt och gnällde efter matte. Han var även lite rastlös under natten och sov i omgångar. Detta märkte Billie och jag tydligt då det kom karaktäristiska ljud från trasmattan när Bruno väl somnat....

Hemma från jobbet idag, har gnisslat tänder hela natten och mår pyton. Men ser lite klarare på det hela nu iaf, igår var jag helt uppriven.

Så här ser iaf planen ut. Först en utredning av någon/några som jobbar med rehalitering och liknande tänkte (?). Vana att se avvikelser i rörelsemönstret och dylikt, klämma/känna lite. (Tips på ställen att vända sig tages tacksamt emot.) Om hunden då ser ok ut, ta reda på mer om hur jag ska träna henne samt börja med simning regelbundet. Därefter tar jag det ett halvår i taget.

Om hunden däremot rör sig illa, visar tecken på smärta så är det nog kört... Hon är för sprallig och glad för att leva ett "pensionärsliv" och bli begränsad allt för mycket. Då blir det en sista rolig sommar för henne.

Glukosamin ska inhandlas idag. Metacam tänkte jag se om jag kan få utskrivet tillfälligt för att se om hon blir annorlunda på smärtstillande. Rätt nipprig är hon ju helt av sig självt så att säga, hennes släktingar har ju bidragit till det, så allt beror nog inte på ev. smärta.
Eftersom hunden bara är 2 år gammal (imorgon) så känns det inte som ett alternativ att ha henne gå på metacam "tills vidare" eller någon längre tid. Det kan tydligen gå hårt på magen efter längre tids användning?

Allt det här känns så tydligt igen då jag förut fått avliva min cavalier pga bl.a ryggproblem. "Special"träning, konstant övervakning, medicinerna med biverkningar och efter två års oro fick han slutligen somna in. Han blev 4år.
Samma visa med hästen som jag tog bort härom sommaren. Metacam, försiktig träning, övervakade varje rörelse och efter ett halvår var det också kört. Han blev 8 år, hade haft honom i 1,5år.

Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte om jag orkar det igen. Men hunden är iaf glad!

Så idag ska jag leta fram rätt ställe att vända sig till. Informera uppfödaren. Handla glucosamin. Och skämma bort jycken nåt gruvligt. Kanske åker vi och badar ikväll.