Har precis kommit hem från audells klinik där plåtarna visar på hd D plus avlagringar på höfterna plus kraftiga (!) avlagringar på båda armbågarna. Till och med veterinären blev förvånad eftersom hunden gjorde ett sånt käckt intryck och är liten och smärt (samt hälsade på honom på bakbenen). Han visade plåtarna och även jag som aldrig sett något sånt förut noterade förskräckt att något verkligen var helt fel... Armbågarna som ut som schweizerostar.

Hon blir två år på torsdag. Jag blev inte förvånad av resultatet för någonstans har jag ändå registrerat att hon rör sig udda i bakkärran samt har varit stel efter längre anstränging. Ena frambenet krånglade ofta när hon var i tonåren.

Om hon är stressad för att hon har ont, alternativt speedad för att kroppen skjuter ut en massa endorfiner el. likn. mot smärta...
Kan det vara så?

Ja tydligen enligt de som vet mer.

Vet tyckte att det var illa men inte illa nog för att rekommendera en avlivning direkt. Han tyckte jag skulle sätta henne på glukosamin och uppskattade att hon skulle kunna gå problemfri tills hon blev 5-6 år gammal. (Detta efter att endast ha sett plåtarna, ej tittat på henne när hon rört sig eller "klämt/känt".)
Fast hon är ju inte helt problemfri idag...
Jag var välkommen tillbaka för en utredning och det ska jag boka tid till i morgon. Jag behöver veta hur illa det är, man blir så lätt hemmablind.

Nu är det dags. Ikväll ska prutthunden få sina höfter och armbågar röntgade. Jag hoppas på en preliminär avläsning på plats eftersom det är Audells klinik jag ska åka på, men samtidigt har jag en kvällstid så jag tvivlar på att han är där. Men det vore skönt att slippa gå och vänta mer nu.

Mina förra djur har jag haft sån otur med så det är inte sant. Billie däremot har farit fullt frisk hela tiden, så det kanske är dags nu... *peppar peppar*

Håll en tumme för mig i kväll runt nio.

....woho....!!

I helgen har vi varit i hemmabyn och firat bröllop bland annat. Fast Billie har väl mest lekt i trädgården, jagat bollar (och avlämnat dem så fint så i handen). Skönt väder hade vi också, på lördagen iaf.

"GO AHEAD, MAKE MY DAY... PUNK!"

Idag har vi klickertränat lite inne. Billie har fått städa undan sina leksaker genom att stoppa dem i en plastback. Det gick jättebra! Hon var så duktig så. I övrigt har vi bara tagit det lugnt.

Nu börjar det äntligen svalna av lite så strax ska vi ut på en joggingrunda igen.

I den här värmen då man inte orkar med mycket om dagarna duger ett smaskigt tuggben alldeles ypperligt som förströelse...!

Så kom jag dagen jag fruktat... Jag blev med egna händer tvungen att ta ihjäl en liten fågel som råkat fastna mellan tänderna på Billie.

Tog en kort rastningsrunda i skogsdungen här och jag hade för ovanlighetens skulle Billie kopplad. Vi strosar fram på stigen och njuter av värmen när allt plötsligt exploderar i kaos... Hunden far fram som en missil, något litet skriker förskräckt och fjädrar yr i luften. En liten fågel hade suttit på stigen, mycket välkamouflerad och bestämde sig sista sekund för att fly från det lufsiga monstret som sakta närmade sig. Precis under nosen på hunden försöker den fladdra iväg och Billie klipper den direkt... Hon är helt fokuserad på munsbiten men jag lyckas få henne att släppa den och lägger henne sedan plats på stigen för att undersöka skadan. Man vill ju inte lämna skadat vilt efter sig, oavsett hur litet livet är. Tyvärr låg den helt bruten i en konstig vinkel och jag insåg att jag inte kunde lämna den så utan måste ha ihjäl den. Hittar en tjock gren och siktar noga, just då vänder krabaten upp huvudet och tittar på mig med sina svarta små pillriga ögon. Var tvungen att byta ställning men vad mer kunde göra, bara att få det gjort.

Alla vill väl tro att ens hund är världen snällaste och jag har ofta ofta sagt att min Billie, henne finns det minsann inte ett ont ben i kroppen på! Och det gör det väl inte heller, det var ju instinkterna som tog över. För en stund blev jag ändå besviken... Men. Hon är ju en hund.

På kvällspromenaden igår så mötte vi grannen utanför dörren som har en golden/labbetik några månader yngre än Billie. Vi har egentligen aldrig umgåtts något konstigt nog men nu pratade vi lite och bestämde oss för att gå till rastgården och släppa hundarna så de fick busa lite. Båda flickorna var på och ivriga och så fort de kommit loss så rusade de så det sprätte i gräsmattan...! Runt, runt, runt... Och brottades. Och lekte stafett med pinnar. Hoppade runt på bakbenen och "boxades".

Det var jättehärligt att få se Billie busa med en jämlik kamrat, precis likadana till sättet! Min som är pommacfärgad och så kritvita Nikki. Efter en stund dök en kille upp med en söt korsning, en tik på 10 mån som hade tydliga inslag av setter, samt collie och schäfer. En underbar röd färg hade hon. Då tog leken ny fart och det var en fröjd att se dem tillsammans. Vit, guld och rött. "Fasiken, tänkte jag, nu saknas bara en mörk hund..." Och se, som frammanad av tanken stod vid grinden en svart labbetik av distingerad ålder. Trots detta var hon ändå en labbe och deltog glatt i leken.

Vid det här laget svor jag eder över att jag lämnat kameran hemma, jag hade faktiskt stått och tittat på den innan jag gick. Men jag trodde ju inte att det skulle bli mer än ett vanligt trist varv runt kvarteret, så varför släpa på den då... *suck*

Hädanefter ska den i alla fall med. Tänk om jag fått den samlingen och den leken på kort... (Istället blir det en intetsägande smiley.)

...med en ylande Mickeliten.