Så kom jag dagen jag fruktat... Jag blev med egna händer tvungen att ta ihjäl en liten fågel som råkat fastna mellan tänderna på Billie.

Tog en kort rastningsrunda i skogsdungen här och jag hade för ovanlighetens skulle Billie kopplad. Vi strosar fram på stigen och njuter av värmen när allt plötsligt exploderar i kaos... Hunden far fram som en missil, något litet skriker förskräckt och fjädrar yr i luften. En liten fågel hade suttit på stigen, mycket välkamouflerad och bestämde sig sista sekund för att fly från det lufsiga monstret som sakta närmade sig. Precis under nosen på hunden försöker den fladdra iväg och Billie klipper den direkt... Hon är helt fokuserad på munsbiten men jag lyckas få henne att släppa den och lägger henne sedan plats på stigen för att undersöka skadan. Man vill ju inte lämna skadat vilt efter sig, oavsett hur litet livet är. Tyvärr låg den helt bruten i en konstig vinkel och jag insåg att jag inte kunde lämna den så utan måste ha ihjäl den. Hittar en tjock gren och siktar noga, just då vänder krabaten upp huvudet och tittar på mig med sina svarta små pillriga ögon. Var tvungen att byta ställning men vad mer kunde göra, bara att få det gjort.

Alla vill väl tro att ens hund är världen snällaste och jag har ofta ofta sagt att min Billie, henne finns det minsann inte ett ont ben i kroppen på! Och det gör det väl inte heller, det var ju instinkterna som tog över. För en stund blev jag ändå besviken... Men. Hon är ju en hund.