Hur jag än gör blir det inte bra... Qito är sedan i helgen utlånad på prov till en familj. Jag är orolig, ledsen, olycklig, sover dåligt och har kramp i bröstet. Alla hysterika-tant-indikatorerna.... 

Jag vet att jag inte orkar ta hem honom igen, men jag vet inte hur jag ska göra för att kunna släppa taget om honom heller. Jag lyckas låta bli att ringa/maila dem och fråga hur det går, för jag vill inte vara ett plåster. Men det är jobbigt för jag vet att jag skulle må bättre om jag bara fick höra hur det gick. Sen inser jag, att den dagen papprena är påskrivna finns det inget som säger att jag kan få fortsätta höra hur det går. 

Blotta tanken på att bryta tvärt all kontakt med Qito får det att värka fysiskt i mig. Som om han aldrig hade varit min.