Det är en ekvation jag inte har fått ihop. När jag skaffade mig min första hund tränade vi för att det var roligt. Det var väl inte alltid helt pedagogiskt korrekt och resultatet blev lite därefter men skoj hade vi! Jag gillade att utmana honom, Remus, och siktade inte på att ha något moment tävlingsklart utan ofta gick vi utanför gränserna. Personspår som gick över asfalt, skolgårdar osv. Han var grym på att spåra! Likaså med hund nr.2 Där var ambitionen lite högre, jag ville ju tävla (adrenalinkick!) och började bygga lite förväntningar och förhoppningar. Pressen ökade men hunden var suverän och svarade upp på det. Tyvärr var hälsan sämre.

Med nästa hund fanns tävlingsambitionerna kvar, men hunden saknade motor (Loka), ingenting funkade och all träning gick i uppförsbacke. Allt nöje försvann. Besvikelsen kom. En till hund införskaffades, med rejäl motor! Livet kom lite mellan och MIN motor typ tvärdog, soppatorsk...

Men NU. Nu är jag på g igen. Och jag har insett att jag behöver backa bandet och gå tillbaka till hur jag tränade förut, när jag tyckte det var roligt.

Ikväll tog vi en kvällspromenad, jag och Alexander i vagnen och hundarna. Vi gick egentligen bara fram och tillbaka längs en grusväg men tränade en hel del roliga saker. Hundarna äääälskade det! Alexander tyckte det var så roligt att han fick hela vagnen att gunga av skratt! Och jag hade också skoj. 

Agility. Kort och gott. Är dagens ämne. Jag har idag varit på "studiebesök" på nya klubben jag gått med i, AKSR (agilityklubben södra roslagen). Känner mig väldigt välkommen i klubben, de har verkligen sett till att jag snabbt har fått information och inbjudningar till bl.a KM och vinterträning i ridhus. Har nu fått en av nycklarna till containern där hindermaterialet förvaras och kommer att öppna/stänga lördagens träning. Jag hoppas det kommer fler och tränar men gör det inte det så klarar jag mig själv. Det är väldigt basic träning för oss, kondition och smidighet för Loka och hinderinlärning för Qito. Jag har bestämt att tävlingsdebuten ska ske 9 dec. på Österåker BK. Agilityklass 1 och hoppklass 1 för Loka och  hoppklass 1 för Qito. Ev. ägen agilityklass 1 för honom men jag räknar inte med att gungan sitter innan dess, han tycker den är lite otäck... 

Så jag har börjat klickerträna hundarna och liksom väcker dem mentalt och de ääääääääääääääääälskar det! Snacka om taggade. Vill få upp lite pinnar i trädgården så jag kan börja nöta slalom. Minns när jag tränade det med Remus (tjoooo, typ 12 år sen...?) och körde ner ett gäng pvc-rör i gräsmattan. Jäklar vilket fint slalom vi fick till när vi hade möjlighet att ta det bara någon gång om dagen istället för att nöta en längre stund då och då. Det blev ju nästan en belöning för honom att kuta iväg och ta ett slalom över gräset.

I helgen var jag och Qito på SLHKs rasspecial, han ställdes i unghundklass och fick "excellent" med god kritik. Kom på tredje plats i konkurrensen. Jag är jättenöjd med hela dagen, bra bedömning, han rörde sig jättebra i ringen och jag hade trevligt. Jag tror att hans uggly duckling-period börjar gå över nu, han fick en kommentar om att han var väldigt välmusklad. Heh, vänta bara... Ett halvårs agilityträning så får ni se värsta atleten sen.   

Jag har skickat efter något jag egentligen inte har råd med och skäms väl en aning för den onödiga utgiften, men jag VILLE HA... En hurtta lifeguard träningsväst i ROSA...!! JAG, i ROSA...?? Haha..!!   

Jag får den frågan rätt ofta och folk står med hakorna mot bröstet när de kliver in i mitt "marsvinsrum". Få orkar höra hela min förklaring till varför jag tycker det är så roligt med marsvin och varför jag har tolv stycken, de slutar liksom lyssna och bara står och stirrar och tänker väl antagligen något i stil med "manisk djursamlare" istället för att höra vad jag säger. Igår kväll hade vi besök hemma och en av våra gäster följde med ner och tittade och hörde faktiskt vad jag sa, alltihopa. Inte nog med det, jag märkte att personen ifråga förstod varför det här är min hobby. 

Jag gissar att en del blir nyfikna på rubriken och nu tänkte få läsa en pluttenuttig kärleksförklaring till de små djuren, frågan är: orkar du läsa hela inlägget? Orkar du försöka förstå? Om du förstår, kan du sluta kalla mig för manisk djursamlande nörd och kanske till och med sluta himla med ögonen åt "mig och mina djur"? Jag skulle bli glad och tacksam för att slippa sådana reaktioner men jag törs inte hoppas på det och får väl acceptera att en del helt enkelt inte vill eller kan förstå. 

För det första, så ja! Jag tycker marsvin är skitgulliga. De har till skillnad från kaninen olika läten, de visslar, tjuter, klapprar med tänderna och kuttrar. Det finns blanka, lurviga, långhåriga, lockiga och de som ser ut som de stoppat en tas i ett eluttag och de finns i massor (!) med olika färger och teckningar. Kan du förneka att det här är ett gulligt litet djur? 

(Ja jag vet, han har röda ögon. Nej, han är inte blind. Nej det är inte en liten demon. Nej han är inte arg och kommer inte att attackera om du sträcker fram handen. Ögonen är bara röda så som en del människor har blå ögon och andra har bruna. Jag tycker röda ögon på ett marsvin är vackert, det blir en fantastisk fin liten färgaccent till vissa pälsfärger.)

Marsvin är praktiskt och enkla djur att ha, de kräver inte mycket jämfört med hund, häst och katt (och ni som känner mig vet ju att jag testat på allt det också). De kräver inte mycket skötsel för att må bra, det nödvändiga tar väldigt lite tid att göra vilket lämnar mycket tid över åt roliga saker (och vardagsliv). De är inte dyra att ha, speciellt inte som jag nu bor nära bönder och kan köpa och lagra hö i större mängder. Vi pratar kanske 150-200kr/mån totalt för mat, spån och hö, dvs fasta utgifter. Sen tilkommer förstås utställningsavgifter, material till burar, ev. veterinärkostnader men det är kostnader jag kan styra mer över. Jag kan enkelt få plats med 14 marsvin i ett rum, 14 hundar skulle vara svårare och hiskeligt mycket dyrare... Ett marsvin lever ca 5-7år, jag binder inte upp mig för ett decennium eller två när jag skaffar marsvin.

Etologi, läran om djurs beteende, har alltid fascinerat mig. Marsvin i flock är jätteroliga att titta på. De funkar lite som hästar har jag kommit fram till. 

Jag är intresserad av genetik och avel. Har alltid varit. Med marsvinen kan jag få utlopp för det. Jag har tiden, ekonomin och möjligheten att avla marsvin. Jag kan inte säga detsamma om hundar t.ex Jag har fastnat för en variant av marsvin och jag tänke berätta lite kort om den för att ge viss liten insikt i vari utmaningen ligger. För det är inte så enkelt som att sätta ihop två söta marsvin och sedan få söta ungar att sälja på blocket.

"Min" variant är nonself (dvs släthåriga marsvin med kort päls i fler färger än en) magpie och harlequin. Cookie på bilden här nedan är en nonself black (svart) magpie. Den bäst tecknade jag har. En magpie ska ha en rak linje som går från nosen, över ryggen, under magen och tillbaka till nosen och dela kroppen i två sidor. Sidorna ska sedan delas upp i jämna fält (rutor) i tre färger, svart/vitt/svart-blandat-med vitt (eftersom Cookie är en svart magpie då). Jag har också chocolate magpie, då är marsvinet choklad (mörkt brunt) istället för svart.

    Hade Cookie haft lika fina fält även på andra sidan kroppen hade hon varit utställningschampion för länge sen, tyvärr är det som sagt en ganska svår variant. En rolig detalj är att Cookie här egentligen är svart och golden (rödbrun), men bär på två gener *cr-cr* som bleker röd färg till vit. Genen är recessiv vilket innebär att hon har fått den från båda sina föräldrar för att blekningen ska kunna ha skett.

  Ella här är också magpie precis som Cooki, men bär dessutom på två gener *e-e* som bleker allt svart till vitt. Hon är alltså egentligen svart och golden (svart och rödbrun) i olika fält.

En harlequin ska se ut som en magpie men istället för att den är vit är den cremefärgad. Den bär på enkelt anlag av *cr* vilket bleker goldenfärgen till en ljus cremefärg istället för till vitt.

   Qaramell här är en nonself black harlequin. Men han saknar den rygglinje som ska dela kroppen i två halvor. Fälten är inte heller särskilt rena, han ser egentligen mer ut som en brindle än en harlequin.

Dessa varianter, magpie och harlequin kan man få i olika färger i samma kull. 

Just nu samarbetar jag med två andra magpieuppfödare för att få fram en variant av magpie/harlequin som inte finns i Sverige i dag. Lilac (lila) och beige magpie. Lila ser ut ungefär som samma lila färg en ringduva har, stålgrålila. Dessa kommer att ha röda ögon. Eftersom anlagen för dessa färger är recessiva (krävs från båda föräldrarna) och även magpie-anlagen är det, kommer det att krävas en del djur för att nå fram. Jag har djur på väg in från Skåne och Norge som ska bli "startdjur". Dessa är inte magpies utan kommer att korsas med mina magpies och jag räknar med att det kommer att ta minst tre generationer innan några av de ungar som föds börjar se ut som de ska.

Qaramell (på bild där uppe) kom på nioende plats i pet-klass på SM i år. Ställer man i pet så bedöms skicket på djuret, alltså hur välskött och välmående det är. Marsvinet kan se ut hur som helst, behöver inte vara rasrent eller registrerat. Det är många barn som ställer sina sällskapsmarsvin i pet-klass, jag tycker det är jättefint att se små flickor och pojkar som stolta visar fram sina kelgrisar och se hur glada de blir när de får med sig rosetter hem. Ställer man i ras-klass är det en klassiskt bedömning då marsvinen jämförs med rasens standard.

Marsvin bär sina ungar relativt länge för att så små djur, ca 8v. Det gör dem för att när ungarna föds är de helt färdiga med päls, klor och tänder och springer, hoppar och äter inom bara någon kvart. Så fort de är rentvättade i princip. Direkt när de föds ser jag alltså hur resultatet blivit, jag behöver inte sitta och vänta på att små nakna ungar ska öppna ögonen och päls ska växa ut. När de är fem veckor gamla och har nått en sund vikt är de redo att flytta hemifrån.

  (Botti, en av mina uppfödningar. På bilden bara några dagar gammal.)

Utöver allt det här så har jag funnit en ny gemenskap. Jag har lärt känna massor med folk och har som nybörjare tagits emot med öppna armar och känt mig mycket välkommen. Mina marsvin kommer från Landskrona och Kiruna och man hjälps åt att transportera djur åt varandra, ofta i samband med utställningar. I helgen fick jag hem en liten ny hona som ska gå i avel, nästa helg kommer en self (korthårig och enfärgad) beige hona hit som ska ingå i nya projektet. I oktober kommer två lilac-marsvin som också ska vara startdjur. (Du har tappat räkningen nu va...? Jag ska vara hjälpsam och kan berätta att jag då landar på 15 djur. Exkl. de ungar som hinner födas innan dess.)

Sen finns det så klart nackdelar. Det är vanligt att saker går fel när ett marsvin ska föda, det finns saker man kan göra för att undvika detta och man behöver kunskap om det. Det är också inte helt lätt att hitta nya BRA hem till ungarna, ibland blir man sittandes med ungar i väntan på det rätta hemmet. Botti ovan hamnade i det perfekta hemmet man var nog närmare fem månader när hon flyttade dit.

Just nu har jag tre dräktiga honor och Embla är på väg att föda vilken dag som helst. Jag går där och tittar och väntar, tittar och väntar, skämmer bort med färskt gräs utifrån, och väntar. Magen blir bara större och större och jag kan känna rejäla klumpar därinne som rör sig och sparkar. Jag har redan folk som är intresserade av ungarna, det är förstås möjligt att de hinner ändra sig, men jag vet att det finns ett visst intresse för denna kullen och det känns bra. 

Alla kullar jag tar gör jag med syfte att själv spara ett djur, för att föra aveln vidare. Jag avlar inte för att sälja, men måste förstås sälja en del ungar ändå eftersom jag inte kan spara alla. 

Så är det. Tack för att du läste allt, det visar på en vilja att i alla försöka förstå. Det uppskattar jag.   Mitt intresse för marsvin sträcker sig lite längre än att samla dem på hög och sitta och klia dem bakom nacken. För att föda upp krävs ett ganska stort antal djur, färre än 15 är ovanligt. 

(Vill bara påpeka att jag försökt fatta mig kort i inlägget, skulle kunna skriva mycket mer.)

Jag beslöt mig för en tid sedan att Qito stannar. Det har varit få som svarat på annonserna och under tiden har vi jobbat vidare och nått en nivå där saker och ting plötsligt funkar. Han har mognat, jag mår bättre och intresset vaknade igen.

Igår fick min lilla Gusten somna in. Han blev 10 år gammal och jag sörjer inte att han är borta, jag sörjer att jag inte kunde ge honom ett bättre liv. Jag skaffade honom som sällskap till Totte, tyvärr kom de aldrig helt överens. Det fanns perioder då de accepterade att dela hem men bättre än så blev det aldrig. Värre blev det när jag skaffade Qito, och ännu värre när Alexander föddes. Gusten, och Totte med för den delen, levde med en stor stress pga konflikterna och rök ihop allt oftare. Gusten började pinka inne igen och valde främst Alexanders rum, det f.d gästrummet. Sängar, fåtöljer m.m

Igår tog jag båda till veterinären för en koll, kanske fanns det något fysiskt som påverkade, men båda kissarna var fullt friska. Alternativen som återstod var omplacering (försökt med båda men inte hittat något nytt hem) eller avlivning. Jag valde då, med veterinärens stöd, att låta Gusten somna in. Det smärtar mig att inse att han kunde ha haft ett bättre liv någon annanstans och att jag inte insett det tidigare. "Det är lätt att vara efterklok." sa veterinären. "Min uppfattning är, att det här är ett problem som du inte kommer att kunna lösa..."

Vi pratade länge om katters sociala struktur, revir och beteende. Han bekräftade mycket av det jag sjäv kommit fram till. Gusten mådde inte bra.

Gusten.

Jag märker skillnad här hemma nu. Det har lagt sig en stillhet och en ro i hemmet som jag inte tror bara beror på min ledsnad. Två väglängder som tidigare kolliderade på samma nivå och skapade oro och tryck har nu istället blivit en som stilla hummar.

Ibland önskar jag att jag kunde rita seriefigurer. Var ute med hundarna i morse och vi hamnade på var sida om ett väldigt djupt och väldigt brett dike med smältvatten. "Haha" tänkte jag "nu får de allt tänka till om de vill komma till mig och springa tillbaka och ta bron!".

Kunde jag rita skulle ni se ett par rutor på två hundar, en stor och en liten, som tittar på varandra med frågande blick. Den ena säger "Ser du ett problem här..?". Den andra svarar: "Nääää...?" Följt av *storplums* och ett *lillplums*... Två glada och blöta hundar kommer kutandes. Förstås, det borde jag ha anat.

Promenaden fortsatte i skogen, härligt vårväder. Lyckades gå vilse och det blev en långrunda istället för en lagomrunda. Loka hittade förstås vildsvinsskit som hon rullade sig i så när vi kom hem blev det bad igen. Vi mötte en annan lös hund och det hundmötet gick bra även om det blev lite bjäffs pga överraskningen av att möta en annan levande varelse i denna skog.

De senaste dagarna har varit tuffa. Vi har haft flera sömnlösa nätter pga att en av våra katter ylat i timmar. Han är gammal och börjar nog bli lite senil. Vi hålls vakna, sonen väcks och när man lyckas somna om så börjar katten igen. Vi har gått som hålögda spöken här och däckat tidigt om kvällarna. Igår skulle jag ha varit på marsvinsutställning med två av mina djur, det var planerat sedan länge, förberedelserna var nästan klara och jag såg fram emot det. Men kvällen innan så hängde jag över köksbordet och sa till sambon "jag ORKAR inte..." Det skulle badas djur, plockas fram och städas transportburar och resväg planeras. Men det var slut på batterier.

Jag gillade det inte och var sur hela lördagen för att jag ännu en gång inte kom iväg på något jag planerat. Det var andra försöket men den här gången kom jag iaf lite närmare målet än förra gången, så nästa gång blir det kanske av. Jag måste börja med föreberedelserna i ännu godare tid och lämna så lite som möjligt kvar till kvällen innan.

Jag har startat en hemsida för mina marsvin, du kan läsa mer på www.ekskogensmarsvin.n.nu om du är nyfiken.

Angående hundarna så har jag de senaste dagarna haft det ganska bra trots bristen på ork. De har inte fått så mycket motion men inte blivit heltossiga för det. Långpromenaden i morse med skogsagility, inkallningsövningar m.m har återställt balansen. Jag har bestämt mig för att börja med personspår med Qito, bums. Spårande tror jag blir perfekt för honom, lugn aktivitet som suger must ur hjärnan på honom. Men personspår har jag inte sysslat med tidigare så jag behöver läsa på lite. Tanken som följer då är att göra det seriöst och i så fall även träna in brukslydnaden. Så vi kan träna och tävla i "bruks". Vilket också är helt nytt för mig. Men jag undrar om det är svårt att tävla i bruks med en icke-bruksras? Har för mig jag har hört någonstans att det är många som anmäler sig och platser lottas.

Loka ska få fortsätta med viltspår, har inte gett upp om championatet där. Men med Qito som behöver gå några spår i veckan blir det enklare för mig om det blir personspår, lättare att lägga än viltspår. Fast han ska få gå viltspår också så småningom.

Dessutom ska jag börja träna på ett snyggt stående inför utställningar. Han kan gå snyggt i löst koppel nu så det är ställandet kvar. Tandvisningen ska dammas av också. Vill ställa ut igen, siktar på Västerås i april till att börja med. Ev. någon inofficiell innan dess för att träna.

Har varit till biblioteket och lånat lite intressanta hundböcker som jag hoppas ska vara inspirerande. Lars Fält, Per Jensen och så slank det med en Fredrik Steen.

Jag har haft mobiltelefonen avstängd sedan i lördags morgon. Otroligt skönt. Jag tycker verkligen inte om att vara nåbar jämt.

...vore en förolämpning mot hönsen.

Loka är lite, tja, seg just nu. Jag börjar undra om det är dags för löp igen. Plötsligt vet hon inte längre vad "apport" betyder, är dövare än vanligt och totalt stenhårt fokuserad på mat, mat, mat och mera mat. Dessutom haltar hon. Jag trodde det berodde på en trasig klo men nu ser klon bra ut men haltandet fortsätter. Min olyckskorpshjärna kraxar direkt "förslitningsskador" och "benpålagringar". Hon har alltid gått mycket på bogarna och varit tung fram. Hon får ta det lugnt ett par dagar, jag vill se klon växa ut lite till och blir det ändå ingen förbättring så får vi åka till favoritveterinären Jerker.

Qito uppför sig helt strålande. Han har varit ruskigt jobbig som unghund men jag börjar undra om det har börjat vända nu? Han testar inte lika envetet längre, är mindre rymningsbenägen och verkar allmänt lite lugnare till sinnes. Som om hormonerna slutat svalla överväldigande.

Det är lite som att flyttstäda en lägenhet. När man är färdig är det så snyggt så man vill inte längre flytta. Har jag tagit mig igenom den tuffa biten så känns det trist att sluta nu.

Idag har varit en bra dag. En jättehärlig hundpromenad i strålande sol, en glad liten kille som satt i barnvagnen och hängde med vart hundarna sprang hela tiden. Jag tror han önskade att han redan kunde springa... Jag var lite tjaskig idag och tog med mig hundarnas frukost och kastade ut den över en halv äng. Loka gick förstås in i glufsglufsläge och vägrade gå därifrån förrän hon dammsugit hela ängen. Qito käkade det han skulle och skuttade sedan efter mig istället.

Jag har insett att en stor del av det som stressar mig är ekonomin. Så idag har jag köpt en trisslott. En dubbel. Det är dags att skrapa fram de där tre klövrarna nu. Wish me luck.

Igår var en bra dag. Hann inte skriva något för jag kom hem så sent. Vi (Jag, sonen och Qito) åkte till min hemstad och hälsade på min mamma. Loka fick stanna hemma. Qito kommer vanligtvis inte överens med mammas tik eftersom han inte respekterar hennes gränser men igår gick det bra. Han lyssnade och efter en stund tog han det till och med lugnt och gick och la sig.

På hemvägen svängde vi förbi hos uppfödaren till Qito, jag överlämnade vandringspriset han vann på lilla raspecialen förra året, den går av stapeln igen på lördag men vi är inte anmälda. Iaf, hos uppfödaren tappade Qito lite poäng igen. Machomannen i honom tyckte att det var ett schysst ställe med schyssta brudar och schyssta människor så han "hedrade" genom att pinka revir... Bland annat på uppfödarens ben. Jag har bett om ursäkt för hans beteende så många gånger att jag inte längre orkar, och nu var jag hos någon som jag hoppades förstod läget, så jag suckade och tittade på medan uppfödaren torkade pölar (mina armar var upptagna av sonen). Bara, orka... typ. I bilen sen insåg jag att han förmodligen även pinkat ner mina kängor, det stank.

Idag började dagen på minus då en av katterna ylat och gapat halva natten. Han väckte sonen flera gånger i morse. När sambon åkt till jobbet brukar det bli lugnt och vi sover en timme till men inte idag. Jag hörde hur Loka tagit sig ut från hallen och gjorde räd i kattmatskålarna med buller och bång. Det gäller ju att skynda sig innan man blir påkommen. Var upp och stängde in henne igen. Tio minuter senare hör jag samma ljud IGEN. Den här gången lyfte jag ut 34kg hund...

Jag är trött, sonen är trött, gapkatten sover nöjt och hundarna har fått frukost. And now what.... ungefär.

Har saker jag måste göra men ingen som helst ork för något.

"Kom å ta mig långt härifrån, långt härifrån, lååångt härifrån....."

****

Lite senare.

Jag mundrade upp mig själv, bestämde mig för att vända dagen. Strålande vårväder igen. Ställde mig i köket och bakade kakor med fönstret öppet. Texas (mormors katt) hoppade upp där och satt och spanade efter fåglar, vi kunde höra dem kvittra. Vinyl på radion och på golvet på ett stort täcke satt sonen och lekte med slickepotten och pratade. Kakorna blev goda. Det var lite terapi att dona så, de flesta kakorna hamnade i frysen i väntan på besök eller annat lämpligt fikatillfälle.

Efter det orkade jag med att ta ut hundarna på promenad och det gick bra. Lerigt som attan och blött men det gillar ju dem.