Igår fick Billie sin första dos Flexicam. Eftersom hon är känslig i kistan fick hon bara halv dos till att börja med. Hon har mått illa nästan hela natten, dock inte spytt (vad jag har märkt).

I morse gick jag ut i skogen med hundarna för morgonrundan. De fick gå lösa och skrotade runt. Efter en kvart dyker det upp ett äldre gäng med två hundar, en svart labbe och en liten cavalier. Jag hann få in B och kopplade henne, L kan uppföra sig så hon fick vara lös. Hundarna hälsade, människorna hälsade... Labben och L började springa, fick s.k "retrieverryck". Jättekul. Men B satt i koppel, frustrerad och tjöt av förtrytelse. Denna orättvisa. Jag var tvungen att gå därifrån, det kändes så elakt...

Om B inte håller för en halvtimmes skogspromenad och att leka med en annan vänlig hund som dyker upp - då är det inget hundliv längre. Gå i koppel jämt på slätt underlag med en massa starka mediciner i kroppen (flexicamets bipacksedel var skräckinjagande läsning).... Usch.

Ser jag ingen klar förbättring inom de närmaste dagarna så är det slut nu och här. Vill inte fortsätta på det här viset.

B haltar mindre idag, men hon tappade rumpan när hon sprang i morse. Bakkärran liksom föll ihop lite. Jag gissar och hoppas på att det beror på att kroppen helt enkelt kändes annorlunda för henne, efter en liten stund såg det bättre ut. Då sprang hon glatt. Inga tokryck dock, men lite fröjdefulla språng i lingonriset. Morgonrundan här i skogen i Trollbäckens utkant är en av hundarnas favvostunder. De får springa lösa så gott som från dörren ut i skogen, tugga på mossa, rötter, gräva, L plumsar nästan varje gång ner i "sumpgölen" hon hittat (mycket mysigt tydligen trots endas 8 grader i luften) och kommer in igen mycket belåtna efter en halvtimmes runda. Frukost med uppblötta torrkulor, A-fil och glukosamin. (Medusinen utdelas på kvällen.) Nu slöar alla hundar och alla människor sitter vid varsin dator.

Att vakna av att två fullvuxna och halvtokiga goldenflickor har brottningsmatch (mycket autentisk sådan) ovanpå täcket man ligger under är ett väldigt härligt sätt att börja en ny dag på.

Det blir inte mycket till brottningsmatch med bara en hund...

Denna goldenmatte är rätt låg nu och för ytterligare en tid framöver.

Nu har vi varit på veterinärkliniken och det gick som väntat. Audell är en person jag hyst förtroende för från första stund och den känslan förstärktes ytterligare idag.

Vi klev in där och jag försökte bita ihop så gott det gick när jag hälsade. Han klappade om hunden och letade fram röntgenplåtarna från i somras. Så fort han fått upp den på skärmen utbröt han ett: "oj... ja de var de här höfterna ja... *suck*" och slog handen för pannan. Han kände igenom Billie, böjde och drog lite. Ingen reaktion. Jag sa det till honom att "den här hunden har så hög smärttröskel och vilja att hon aldrig kommer att säga nåt även om det gör ont när du gör så där..." "Ja," sa han, "jag märker att det är den typen av hund."

Sen gick vi ut och Billie fick trava lite. Tydlig hälta på ena bakbenet och inte såg det bra ut fram heller. Tydligt felställd på båda fram (haserna vridna inåt, tassarna utåt - avlastning av armbågar). Gick i passgång och valde att slå över i galopp så fort det gick uppför (liten backe).

Gick sedan in igen och pratade igenom det. Precis som jag tycker inte heller han att man sätter en så ung hund (ca 2år) på smärtstillande resten av livet. Däremot ville han att vi iaf skulle se om det skulle göra någon skillnad. Han skrev ut ett recept på Flexicam som jag nu ska testa i ett par veckor samt hålla henne lugn med endast måttlig motion. Blir det ingen förbättring, eller om förbättringen är tillfällig och hältan kommer tillbaka, tyckte han det var dags att allvarligt överväga att låta henne somna in.

Vilket var en lättnad att höra då jag tänkt samma tanke...

Han berättade också att han sett hundar med liknande bekymmer som Billie som med medicinering och rätt motion lyckats få några... månader till. Så hur det än går är det troligtvis inte lång tid kvar. Att Billie dessutom är lite hyper gör inte saker bättre tyckte han och det är väl bara att hålla med. Inte lätt att hålla den här hunden lugn.

Han klappade om Billie igen, som mer än gärna gosade med den trevliga karlen, och jag tackade för mig.

Beställde hem medicinen till apoteket idag och hämtar den i morgon. Sen får vi helt enkelt se hur det går....

Jag orkar inte bryta ihop riktigt än så jag försöker låta bli att tänka på det och det går rätt bra. Så länge jag sover ordentligt och inte slarvar med maten, då blir jag känslig.

Den dagen den sorgen.

Dramatiskt värre, men så illa är det egentligen inte. Ikväll ska veterinärbesöket bli av. Billie ska få sin "dom".

Hon har förändrats på sistone. Förutom haltandet är hon numera stel om morgnarna. Relationen mellan henne och Loka har också förändrats. Loka verkar mer... eftergiven. I början red (dominansgrej) de på varandra ungefär 50/50, Billie fick dock inte hålla på lika länge utan var alltid den som fick ge sig. Loka behövde bara lyfta lite på ena läppen för att hon skulle backa.

Idag är det helt annorlunda, utan att Loka för den skulle gett upp sin position. Jag undrar om jag förmänskligar hundarna nu men det ser ut och känns som om Loka är mer tolerant mot Billie. Känner hon av att hennes "lillasyster" är sämre? Har hon ökat marginalerna pga det? Billie i sin tur har blivit hårdare på "storasyster". Hon jagar efter henne när vi är ute och går och de är lösa. Ropar jag på Loka som inte kommer direkt och låter lite irriterad på rösten så "skäller" Billie ut henne och ska läxa upp. Nästan lite desperat....

B har blivit mycket keligare, ska ligga nära jämt jämt. Tränga sig in så tätt det går...

Jag måste inbilla mig. Inte 17 kan hon förstå vad som är på väg att hända....

Till veterinärbesöket.

I morse var Billie riktigt riktigt dålig i kistan. Det forsade ur båda ändar på henne och jag fick skura golvet fyra gånger. Precis när jag tror att jag är klar hör jag:

"hulk....."

"hulk...!"

"SPLATT"

Jess, bara att fylla på hinken igen. Blev hem från jobbet på förmiddagen, VADdade=vård av doggy. Kunde inte gärna lämna dem innan kaskaderna gett med sig. Vilket de gjorde strax före lunchtid.

I morse haltade Billie och var stel på morgonrundan.

Jag ser inte fram emot torsdagen... Misstänker att det blir psykbryt till helgen.

Nu har jag bokat in tid hos veterinären igen för en genomkoll av Billie. Torsdag nästa vecka blir det av. Jag funderar på om jag ska ta nya plåtar för att se om det blivit någon synlig försämring, men samtidigt undrar jag hur mycket som egentligen kan ha hänt på bara 3-4 månader.

(HD/AD)

Hade en vän ut på besök, en nätbekanting via Bukefalos som jag nu äntligen fått träffa för första gången. Hon visade sig vara precis lika trevlig i verkligheten som på nätet. Med mer erfarenhet av liknande hundproblem i bagaget gjorde hon mig även uppmärksam på att Billie har en benställning fram som ofta är en indikation på att de har smärtor och försökar avlasta armbågarna. Har tänkt tillbaka och tittat på gamla foton och kommit fram till att sådär gick hon inte förut. Det är nåt nytt som har krypit sig på.

Yippie... TRE ben är vi alltså uppe i nu. *suck* Bakbenet haltar hon fortfarande på. Efter ca en timmes promenad håller hon hela svansen åt vänster för att avlasta högersidan och skuttar på tre ben nerför trappsteg.

Men hon är ju en lika glad skit för det ändå.

"Jaha, ett ben funkar inte... Äh! Jag har ju tre till!! *wrooom*"

Har hittat en ny hundvakt som verkar vara en riktig pärla! Hon körde sin första dag igår och det var länge sedan jag kom hem till två lugna och nöjda hundar. Det kändes jätteskönt, och gör det fortfarande, att slippa ha dåligt samvete för att hundarna sitter själva så mycket om dagarna. Nu har de en dagmatte som bor i närheten och tar med sig hundarna hem lite då och då samt tar längre promenader med dem.

Hoppas det håller i sig.

Har sovit väldigt dåligt. Vill inte riktigt inse att det är som det är. Är lite grinig och vass idag...