Nu har vi varit på veterinärkliniken och det gick som väntat. Audell är en person jag hyst förtroende för från första stund och den känslan förstärktes ytterligare idag.

Vi klev in där och jag försökte bita ihop så gott det gick när jag hälsade. Han klappade om hunden och letade fram röntgenplåtarna från i somras. Så fort han fått upp den på skärmen utbröt han ett: "oj... ja de var de här höfterna ja... *suck*" och slog handen för pannan. Han kände igenom Billie, böjde och drog lite. Ingen reaktion. Jag sa det till honom att "den här hunden har så hög smärttröskel och vilja att hon aldrig kommer att säga nåt även om det gör ont när du gör så där..." "Ja," sa han, "jag märker att det är den typen av hund."

Sen gick vi ut och Billie fick trava lite. Tydlig hälta på ena bakbenet och inte såg det bra ut fram heller. Tydligt felställd på båda fram (haserna vridna inåt, tassarna utåt - avlastning av armbågar). Gick i passgång och valde att slå över i galopp så fort det gick uppför (liten backe).

Gick sedan in igen och pratade igenom det. Precis som jag tycker inte heller han att man sätter en så ung hund (ca 2år) på smärtstillande resten av livet. Däremot ville han att vi iaf skulle se om det skulle göra någon skillnad. Han skrev ut ett recept på Flexicam som jag nu ska testa i ett par veckor samt hålla henne lugn med endast måttlig motion. Blir det ingen förbättring, eller om förbättringen är tillfällig och hältan kommer tillbaka, tyckte han det var dags att allvarligt överväga att låta henne somna in.

Vilket var en lättnad att höra då jag tänkt samma tanke...

Han berättade också att han sett hundar med liknande bekymmer som Billie som med medicinering och rätt motion lyckats få några... månader till. Så hur det än går är det troligtvis inte lång tid kvar. Att Billie dessutom är lite hyper gör inte saker bättre tyckte han och det är väl bara att hålla med. Inte lätt att hålla den här hunden lugn.

Han klappade om Billie igen, som mer än gärna gosade med den trevliga karlen, och jag tackade för mig.

Beställde hem medicinen till apoteket idag och hämtar den i morgon. Sen får vi helt enkelt se hur det går....

Jag orkar inte bryta ihop riktigt än så jag försöker låta bli att tänka på det och det går rätt bra. Så länge jag sover ordentligt och inte slarvar med maten, då blir jag känslig.

Den dagen den sorgen.

Dramatiskt värre, men så illa är det egentligen inte. Ikväll ska veterinärbesöket bli av. Billie ska få sin "dom".

Hon har förändrats på sistone. Förutom haltandet är hon numera stel om morgnarna. Relationen mellan henne och Loka har också förändrats. Loka verkar mer... eftergiven. I början red (dominansgrej) de på varandra ungefär 50/50, Billie fick dock inte hålla på lika länge utan var alltid den som fick ge sig. Loka behövde bara lyfta lite på ena läppen för att hon skulle backa.

Idag är det helt annorlunda, utan att Loka för den skulle gett upp sin position. Jag undrar om jag förmänskligar hundarna nu men det ser ut och känns som om Loka är mer tolerant mot Billie. Känner hon av att hennes "lillasyster" är sämre? Har hon ökat marginalerna pga det? Billie i sin tur har blivit hårdare på "storasyster". Hon jagar efter henne när vi är ute och går och de är lösa. Ropar jag på Loka som inte kommer direkt och låter lite irriterad på rösten så "skäller" Billie ut henne och ska läxa upp. Nästan lite desperat....

B har blivit mycket keligare, ska ligga nära jämt jämt. Tränga sig in så tätt det går...

Jag måste inbilla mig. Inte 17 kan hon förstå vad som är på väg att hända....