En vacker text jag hittat på nätet:  

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.

När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.

Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.

Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.

Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas...

Igår kväll runt nio somnade hon in i mina armar. Det gick väldigt lugnt och snabbt till väga, hon tyckte det var lite speciellt att få åka iväg ensam (utan Loka) med matte och mattes PV som är "så himla go att trakassera". Väl på kliniken stormar hon in i vanlig anda, hälsar på veterinären och får en lugnande spruta. Vi sätter oss i väntrummet, vi är sist för dagen så det är helt tomt, och klappar och myser. Hon blir dåsig, lägger ner huvudet och smågluttar runt omkring sig lite. När veterinären kommer för att se hur det går så lyfter hon på huvud och öron och är nyfiken.

"- hon är så alert den där hunden! Märker allt."

Jo.

Efter en liten stund till går vi in i salen och lyfter upp Billie på bordet. Hon är trött, så trött, så hon lägger sig tillrätta med huvudet i min hand. Jag river i pälsen runt huvudet så som hon älskar medans hon får den sista sprutan och sakta försvinner. Hon somnar in.

Jag klappar lite och ger henne en sista puss innan vi går därifrån. Tackar veterinären för all stöd och hjälp.
Hem till Loka. Som inte verkar leta alls, hon bara ligger och tittar på mig. Som hon förstod.

Men det känns ändå som om jag hade Billie med mig hem ... Hon är med på kvällspromenaden. Jag kan se henne, känna henne, höra henne. Hon finns så tydligt i mitt minne att jag kan frammana henne när jag vill. Känna lukten av hennes päls.

Loka har varit en ängel för mig och Billie den sista tiden, nu är det hennes tur att bli bortskämd. Hon kommer att trivas som ensamhund, det är jag helt övertygad om.

Det är tomt hemma, hon tog mycket plats. Det lilla hjärtat med det stora hjärtat. Och jag är sorgsen. Så klart. Men det känns ändå - rätt på något vis.
Nu är det så här.

Billie som nyligen hemkommen valp, 4 månader gammal.

Billie i somras, innan hältan.

BILLIE 050621 - 071029