Har precis kommit in från en härlig hundpromenad. Båda hundarna har skuttat runt på ängen och fått apportera prylar och plaskat i stora diket. Det är mumma det! Qito har lärt sig att apportera nu. Han har glatt jagat förut och hittat/letat upp, men bära tillbaka det var en annan femma. Men nu plötsligt insåg jag hur jag skulle göra och han kom efter mig med kamptuggen, stolt som en tupp! 

I helgen var första kurstillfället på fortsättningskursen på AKSR. Jag fick bråttom dit och högg med mig Loka, jag tänkte det skulle bli lugnast så. Tanken var att varva och gå med båda hundarna, men väl på plats insåg jag att nivån på det hela nog var för hög för Qito. Så jag kommer endast gå med Loka, tre gånger till. Funderar då vad jag ska göra med Qito istället. Har inget direkt inplanerat nu förrän Stora Stockholm då jag tänkt ställa honom, mycket för socialträningens skull...

Tillbaka till agilitykursen! Loka sprang så snabbt och var så kvick och hungrig på hindrena att jag inte hängde med!? Jag bara stod och gapade till slut! Helt jädra otroligt! Det är som att jag fått tillbaka Loka 3år gammal igen.

Instruktören är lite av det gamla gardet. Går man kurs idag är det lätt hänt att det ska fokuseras och finputsas in i perfektion på små små detaljer, som sedan ska sättas samman i kedjor. Funkar säkert för många men inte för mig, jag bara fastnar i detaljer och kommer aldrig vidare. På den här kursen kör vi kombinationer även när vi tränar ett specifikt hinder, för att få ett flöde. Vi kör, kollar vad som behöver göras, justerar, kör igen, tills vi hittar en rutin som fungerar istället för att stå innan och planera att vi gör si och så. Och det är lite det som är min pudelkärna också, jag har blivit "duktigare" på teorin och tycker att jag ska träna hund på ett visst sätt. Men sen har det inte funkat och jag testar något annat. När det inte heller går som jag vill blir jag frustrerad och ger upp. Istället för att bara köra och sedan se vad som behöver förbättras, utgå ifrån det hunden visar upp, inte nån fancy beteendevetenskaplig pedadogisk modell. Jodå, säkert är min metod både långsammare och ger ett mindre korrekt resultat (i början), men måste det vara så jävla rätt direkt då? Varför är det så bråttom och viktigt att göra rätt direkt från början? Vi ska inte till SM... Vi har råd att leka oss fram och hantera ev. misstag och felinlärningar på vägen. Huvudsaken är att det är roligt. 

Nu är det roligt att ha hund igen. 

Så vad ska Qito få göra i höst då.... Hm.....

Det är en ekvation jag inte har fått ihop. När jag skaffade mig min första hund tränade vi för att det var roligt. Det var väl inte alltid helt pedagogiskt korrekt och resultatet blev lite därefter men skoj hade vi! Jag gillade att utmana honom, Remus, och siktade inte på att ha något moment tävlingsklart utan ofta gick vi utanför gränserna. Personspår som gick över asfalt, skolgårdar osv. Han var grym på att spåra! Likaså med hund nr.2 Där var ambitionen lite högre, jag ville ju tävla (adrenalinkick!) och började bygga lite förväntningar och förhoppningar. Pressen ökade men hunden var suverän och svarade upp på det. Tyvärr var hälsan sämre.

Med nästa hund fanns tävlingsambitionerna kvar, men hunden saknade motor (Loka), ingenting funkade och all träning gick i uppförsbacke. Allt nöje försvann. Besvikelsen kom. En till hund införskaffades, med rejäl motor! Livet kom lite mellan och MIN motor typ tvärdog, soppatorsk...

Men NU. Nu är jag på g igen. Och jag har insett att jag behöver backa bandet och gå tillbaka till hur jag tränade förut, när jag tyckte det var roligt.

Ikväll tog vi en kvällspromenad, jag och Alexander i vagnen och hundarna. Vi gick egentligen bara fram och tillbaka längs en grusväg men tränade en hel del roliga saker. Hundarna äääälskade det! Alexander tyckte det var så roligt att han fick hela vagnen att gunga av skratt! Och jag hade också skoj. 

Agility. Kort och gott. Är dagens ämne. Jag har idag varit på "studiebesök" på nya klubben jag gått med i, AKSR (agilityklubben södra roslagen). Känner mig väldigt välkommen i klubben, de har verkligen sett till att jag snabbt har fått information och inbjudningar till bl.a KM och vinterträning i ridhus. Har nu fått en av nycklarna till containern där hindermaterialet förvaras och kommer att öppna/stänga lördagens träning. Jag hoppas det kommer fler och tränar men gör det inte det så klarar jag mig själv. Det är väldigt basic träning för oss, kondition och smidighet för Loka och hinderinlärning för Qito. Jag har bestämt att tävlingsdebuten ska ske 9 dec. på Österåker BK. Agilityklass 1 och hoppklass 1 för Loka och  hoppklass 1 för Qito. Ev. ägen agilityklass 1 för honom men jag räknar inte med att gungan sitter innan dess, han tycker den är lite otäck... 

Så jag har börjat klickerträna hundarna och liksom väcker dem mentalt och de ääääääääääääääääälskar det! Snacka om taggade. Vill få upp lite pinnar i trädgården så jag kan börja nöta slalom. Minns när jag tränade det med Remus (tjoooo, typ 12 år sen...?) och körde ner ett gäng pvc-rör i gräsmattan. Jäklar vilket fint slalom vi fick till när vi hade möjlighet att ta det bara någon gång om dagen istället för att nöta en längre stund då och då. Det blev ju nästan en belöning för honom att kuta iväg och ta ett slalom över gräset.

I helgen var jag och Qito på SLHKs rasspecial, han ställdes i unghundklass och fick "excellent" med god kritik. Kom på tredje plats i konkurrensen. Jag är jättenöjd med hela dagen, bra bedömning, han rörde sig jättebra i ringen och jag hade trevligt. Jag tror att hans uggly duckling-period börjar gå över nu, han fick en kommentar om att han var väldigt välmusklad. Heh, vänta bara... Ett halvårs agilityträning så får ni se värsta atleten sen.   

Jag har skickat efter något jag egentligen inte har råd med och skäms väl en aning för den onödiga utgiften, men jag VILLE HA... En hurtta lifeguard träningsväst i ROSA...!! JAG, i ROSA...?? Haha..!!   

Jag får den frågan rätt ofta och folk står med hakorna mot bröstet när de kliver in i mitt "marsvinsrum". Få orkar höra hela min förklaring till varför jag tycker det är så roligt med marsvin och varför jag har tolv stycken, de slutar liksom lyssna och bara står och stirrar och tänker väl antagligen något i stil med "manisk djursamlare" istället för att höra vad jag säger. Igår kväll hade vi besök hemma och en av våra gäster följde med ner och tittade och hörde faktiskt vad jag sa, alltihopa. Inte nog med det, jag märkte att personen ifråga förstod varför det här är min hobby. 

Jag gissar att en del blir nyfikna på rubriken och nu tänkte få läsa en pluttenuttig kärleksförklaring till de små djuren, frågan är: orkar du läsa hela inlägget? Orkar du försöka förstå? Om du förstår, kan du sluta kalla mig för manisk djursamlande nörd och kanske till och med sluta himla med ögonen åt "mig och mina djur"? Jag skulle bli glad och tacksam för att slippa sådana reaktioner men jag törs inte hoppas på det och får väl acceptera att en del helt enkelt inte vill eller kan förstå. 

För det första, så ja! Jag tycker marsvin är skitgulliga. De har till skillnad från kaninen olika läten, de visslar, tjuter, klapprar med tänderna och kuttrar. Det finns blanka, lurviga, långhåriga, lockiga och de som ser ut som de stoppat en tas i ett eluttag och de finns i massor (!) med olika färger och teckningar. Kan du förneka att det här är ett gulligt litet djur? 

(Ja jag vet, han har röda ögon. Nej, han är inte blind. Nej det är inte en liten demon. Nej han är inte arg och kommer inte att attackera om du sträcker fram handen. Ögonen är bara röda så som en del människor har blå ögon och andra har bruna. Jag tycker röda ögon på ett marsvin är vackert, det blir en fantastisk fin liten färgaccent till vissa pälsfärger.)

Marsvin är praktiskt och enkla djur att ha, de kräver inte mycket jämfört med hund, häst och katt (och ni som känner mig vet ju att jag testat på allt det också). De kräver inte mycket skötsel för att må bra, det nödvändiga tar väldigt lite tid att göra vilket lämnar mycket tid över åt roliga saker (och vardagsliv). De är inte dyra att ha, speciellt inte som jag nu bor nära bönder och kan köpa och lagra hö i större mängder. Vi pratar kanske 150-200kr/mån totalt för mat, spån och hö, dvs fasta utgifter. Sen tilkommer förstås utställningsavgifter, material till burar, ev. veterinärkostnader men det är kostnader jag kan styra mer över. Jag kan enkelt få plats med 14 marsvin i ett rum, 14 hundar skulle vara svårare och hiskeligt mycket dyrare... Ett marsvin lever ca 5-7år, jag binder inte upp mig för ett decennium eller två när jag skaffar marsvin.

Etologi, läran om djurs beteende, har alltid fascinerat mig. Marsvin i flock är jätteroliga att titta på. De funkar lite som hästar har jag kommit fram till. 

Jag är intresserad av genetik och avel. Har alltid varit. Med marsvinen kan jag få utlopp för det. Jag har tiden, ekonomin och möjligheten att avla marsvin. Jag kan inte säga detsamma om hundar t.ex Jag har fastnat för en variant av marsvin och jag tänke berätta lite kort om den för att ge viss liten insikt i vari utmaningen ligger. För det är inte så enkelt som att sätta ihop två söta marsvin och sedan få söta ungar att sälja på blocket.

"Min" variant är nonself (dvs släthåriga marsvin med kort päls i fler färger än en) magpie och harlequin. Cookie på bilden här nedan är en nonself black (svart) magpie. Den bäst tecknade jag har. En magpie ska ha en rak linje som går från nosen, över ryggen, under magen och tillbaka till nosen och dela kroppen i två sidor. Sidorna ska sedan delas upp i jämna fält (rutor) i tre färger, svart/vitt/svart-blandat-med vitt (eftersom Cookie är en svart magpie då). Jag har också chocolate magpie, då är marsvinet choklad (mörkt brunt) istället för svart.

    Hade Cookie haft lika fina fält även på andra sidan kroppen hade hon varit utställningschampion för länge sen, tyvärr är det som sagt en ganska svår variant. En rolig detalj är att Cookie här egentligen är svart och golden (rödbrun), men bär på två gener *cr-cr* som bleker röd färg till vit. Genen är recessiv vilket innebär att hon har fått den från båda sina föräldrar för att blekningen ska kunna ha skett.

  Ella här är också magpie precis som Cooki, men bär dessutom på två gener *e-e* som bleker allt svart till vitt. Hon är alltså egentligen svart och golden (svart och rödbrun) i olika fält.

En harlequin ska se ut som en magpie men istället för att den är vit är den cremefärgad. Den bär på enkelt anlag av *cr* vilket bleker goldenfärgen till en ljus cremefärg istället för till vitt.

   Qaramell här är en nonself black harlequin. Men han saknar den rygglinje som ska dela kroppen i två halvor. Fälten är inte heller särskilt rena, han ser egentligen mer ut som en brindle än en harlequin.

Dessa varianter, magpie och harlequin kan man få i olika färger i samma kull. 

Just nu samarbetar jag med två andra magpieuppfödare för att få fram en variant av magpie/harlequin som inte finns i Sverige i dag. Lilac (lila) och beige magpie. Lila ser ut ungefär som samma lila färg en ringduva har, stålgrålila. Dessa kommer att ha röda ögon. Eftersom anlagen för dessa färger är recessiva (krävs från båda föräldrarna) och även magpie-anlagen är det, kommer det att krävas en del djur för att nå fram. Jag har djur på väg in från Skåne och Norge som ska bli "startdjur". Dessa är inte magpies utan kommer att korsas med mina magpies och jag räknar med att det kommer att ta minst tre generationer innan några av de ungar som föds börjar se ut som de ska.

Qaramell (på bild där uppe) kom på nioende plats i pet-klass på SM i år. Ställer man i pet så bedöms skicket på djuret, alltså hur välskött och välmående det är. Marsvinet kan se ut hur som helst, behöver inte vara rasrent eller registrerat. Det är många barn som ställer sina sällskapsmarsvin i pet-klass, jag tycker det är jättefint att se små flickor och pojkar som stolta visar fram sina kelgrisar och se hur glada de blir när de får med sig rosetter hem. Ställer man i ras-klass är det en klassiskt bedömning då marsvinen jämförs med rasens standard.

Marsvin bär sina ungar relativt länge för att så små djur, ca 8v. Det gör dem för att när ungarna föds är de helt färdiga med päls, klor och tänder och springer, hoppar och äter inom bara någon kvart. Så fort de är rentvättade i princip. Direkt när de föds ser jag alltså hur resultatet blivit, jag behöver inte sitta och vänta på att små nakna ungar ska öppna ögonen och päls ska växa ut. När de är fem veckor gamla och har nått en sund vikt är de redo att flytta hemifrån.

  (Botti, en av mina uppfödningar. På bilden bara några dagar gammal.)

Utöver allt det här så har jag funnit en ny gemenskap. Jag har lärt känna massor med folk och har som nybörjare tagits emot med öppna armar och känt mig mycket välkommen. Mina marsvin kommer från Landskrona och Kiruna och man hjälps åt att transportera djur åt varandra, ofta i samband med utställningar. I helgen fick jag hem en liten ny hona som ska gå i avel, nästa helg kommer en self (korthårig och enfärgad) beige hona hit som ska ingå i nya projektet. I oktober kommer två lilac-marsvin som också ska vara startdjur. (Du har tappat räkningen nu va...? Jag ska vara hjälpsam och kan berätta att jag då landar på 15 djur. Exkl. de ungar som hinner födas innan dess.)

Sen finns det så klart nackdelar. Det är vanligt att saker går fel när ett marsvin ska föda, det finns saker man kan göra för att undvika detta och man behöver kunskap om det. Det är också inte helt lätt att hitta nya BRA hem till ungarna, ibland blir man sittandes med ungar i väntan på det rätta hemmet. Botti ovan hamnade i det perfekta hemmet man var nog närmare fem månader när hon flyttade dit.

Just nu har jag tre dräktiga honor och Embla är på väg att föda vilken dag som helst. Jag går där och tittar och väntar, tittar och väntar, skämmer bort med färskt gräs utifrån, och väntar. Magen blir bara större och större och jag kan känna rejäla klumpar därinne som rör sig och sparkar. Jag har redan folk som är intresserade av ungarna, det är förstås möjligt att de hinner ändra sig, men jag vet att det finns ett visst intresse för denna kullen och det känns bra. 

Alla kullar jag tar gör jag med syfte att själv spara ett djur, för att föra aveln vidare. Jag avlar inte för att sälja, men måste förstås sälja en del ungar ändå eftersom jag inte kan spara alla. 

Så är det. Tack för att du läste allt, det visar på en vilja att i alla försöka förstå. Det uppskattar jag.   Mitt intresse för marsvin sträcker sig lite längre än att samla dem på hög och sitta och klia dem bakom nacken. För att föda upp krävs ett ganska stort antal djur, färre än 15 är ovanligt. 

(Vill bara påpeka att jag försökt fatta mig kort i inlägget, skulle kunna skriva mycket mer.)

Ikväll njuter jag av livet... Två glas vin gör säkert sitt till den ljuva sommarkvällen. Mamma är billig i drift numera.

Idag har alla grisarna varit ute på bete. Pralin och Qaramell rök slutligen ihop och är nu särade på. Pralin kommer att kastreras och få gå med flickorna istället och Qaramell får gå ensam tills ny lämpligt vän dykt upp. Kanske någon liten bebishane ur kommande kullar?

Embla börjar få riktig bebismage nu. :-) Jag gissar två veckor kvar tills ungarna kommer och jag tror det blir... hm jag velar lite. Fler svarta än himmisar i alla fall. Jag känner mig som en liten unge i väntan på julafton och önskar de kunde komma snart! Men de ska bakas ordentligt klart först.

Har precis knappat hem en ny order med hund-och kattmat från Animail (f.d. foderbilen). Konstaterar lite bittert att jag var bra dum den dagen jag bestämde mig för att skaffa en retriever. Det är inte ekonomiskt försvarbart att äga en retriever. Om man inte är miljonär med en egen ankdamm möjligtvis. Men i alla fall, jag ÄLSKAR Animail och är en av deras mest trogna kunder. Så fruktansvärt smidigt att få gratis hemkört och stort sortiment så jag kan köpa bantarmat till retrievern, fetmat till hyperaktiva heelern, seniorfoder till gammelkatten, bantarmat till fetkatten och vanlig mat till den vanliga (men skrikiga) katten i ett och samma svep. Love it... Nog med reklam.Jag har anmält mig till Hundlöpet 2012 som går av stapeln 9 september på Lidingö. 10km motionslopp. Helt galet, jag veeet! Jag som "inte är skapt för att springa". Men min hund är det och jag behöver röra mer på mig. (Läs mer om Qito på www.qitosqorner.n.nu!)

Folk tycker att man är "nördig" när jag skriver om sånt här på facebook eller ens pratar om det. Jag har svårt att förstå varför en del blir provocerade av att jag som vuxen människa "leker" med marsvin. Jag leker inte, jag tar det på allvar. Kanske just därför det sticker i ögonen på folk? Jag vet inte. Men jag tycker att genetik och nedarvbarhet är jätteintressant och marsvinen är, förutom roliga och trevliga djur att ha, det perfekta "verktyget" för att få sätta teorin i praktik. Hobbyn har dessutom satt mig i kontakt med ett helt nätverk av (lika nördiga) trevliga människor.

Jag hade mina första marsvin när jag var tonåring och de fick ett par kullar, jag tyckte det var roligt helt enkelt men någon djupare kunskap besatt jag inte. Jag tror inte många gjorde det om marsvin på den tiden om jag ska vara ärlig. Det är fortfarande svårt att hitta kunskap, den största källan är andra mer erfarna marsvinsägare och uppfödare som man kan få kontakt med och den information som de väljer att generöst dela med sig av bland annat på internet. Nu har jag dock funderat och planerat länge att avla seriöst. (Väldigt laddat ord, ska uttalas med en lätt rysning...) Seriöst innebär inte i stor skala, utan genomtänkt och planerat, med tydliga mål.

Första kullen är nu satt i rullning, Embla flyttade in hos Albin igår kväll och de verkar trivas ihop. Teoretiskt blir hälften av ungarna black himalaya (som pappa) och hälften svarta (som mamma). Jag hoppas på att få en himmis-hane att spara och ställa ut. En med mammas fina typ (panna och öron) och pappas fina teckning och storlek. Efter det kommer det att dröja innan det blir fler himmiskullar då jag vill jag fokusera på magpie/harlequin och i dagsläget inte har tid och ekonomi att ägna mig åt båda varianterna. Men den här matchningen var för bra för att avstå. Embla har redan haft tre kullar hos en annan uppfödare och kommer efter denna kull att få gå i "pension".

Arcticas Albin                       Moonlights Embla

Mina magpieflickor är ännu för unga för att sättas i avel, det blir mot hösten istället. Jag vill gärna ha en kull till efter Fryla men hon har nallat av ungdjurens kraftfoder och behöver bantas först, får se om jag lyckas få ner henne i vikt. Det är invägning idag.

Och i augusti kommer förhoppningsvis den importhane jag har "beställt" från England så det blir förhoppningsvis Fryla och Cookie som får smått höst/vinter. Sibel i vår/sommar och så lilla Ella som jag inte riktigt vet än om jag vill använda i aveln eller inte. Nu har hon blivit kallad för RÅTTA av tre olika personer inom loppet av två dagar, hon har lite väl lång nos.... Men jag har funderat på att använda mig av en self (enfärgad, de har generellt lite bättre typ = exteriör) som exteriörförbättrare och kanske finns det en plats för henne i det projektet. Tiden får utvisa.

Jag beslöt mig för en tid sedan att Qito stannar. Det har varit få som svarat på annonserna och under tiden har vi jobbat vidare och nått en nivå där saker och ting plötsligt funkar. Han har mognat, jag mår bättre och intresset vaknade igen.