Joggingdebut igår. Gick ju skitbra! Blev inte ens andfådd. Eftersom jag köpte hem en megastor Marabou Amigo som jag gluffsade i mig i tv-soffan istället... Jag har blivit en mästare på att ignorera de där skam-å-skuldkänslorna som kommer efteråt. Borstar bort dem som mjällflingor på axeln. Brödsmulor på köksbänken. Kattsand i sängen. Typ.

Dock börjar mitt ena par (det ena paret av två, varav det andra är två nummer för stora) att sitta väl tajt. Jag har fått en liten putmage som glatt vinkar till alla när jag passerar. Att sluta äta snask helt är inte ett rimligt mål för mig, det vet jag sedan tidigare och det är onödigt att sätta upp ett mål jag vet att jag inte kommer kunna nå. Om jag däremot nu bestämmer mig för att äta hälften av det jag vanligen goffar i mig... Så är det ett steg i rätt riktning och något jag kan klara av.

Och det här med joggingen, det lär inte funka heller. Jag vet hur jag är, det måste kännas enkelt att börja. Så därför återgår jag till min ursprungliga plan - stegräknaren. När jag har gått tillräckligt mycket och kommit igång i ordentligt vet jag att jag kommer att bli rastlös över det långsamma tempot och vilja springa istället. DÅ kör jag igång med joggingschemat. Vid det här laget har jag energi nog att pallra mig till F&S också.

Så, oktober ut. Bara hälften av godiset och gå 40 000 steg. (Jag är förnärvarande uppe i 6180 steg men då har jag bara haft räknaren på mig i 1,5 dag.)

Tills dess kommer jag kanske att vilja ha en bättre stegräknare som även kan hålla koll på löprundorna (aerobic steg). Det får bli min belöning om jag klarar ovan uppsatta mål.

På väg hem idag ska vi köpa grönsaker.

Jag surfar runt lite i jakt på inspiration och motivation. Tyvärr hittar jag sånt här också... Å andra sidan kanske det är bra att stirra sanningen rätt i vitögat? Dock är jag medveten om att vågen inte säger allt, för ärligt talat, jag ÄR en av de där som kan skylla (lite) på en kraftig benstomme. Därför ska jag ikväll mäta och skriva ner mina mått. Byst, midja, stuss och lår. Om en månad gör jag det igen och jämför.

Men ibland snubblar jag över små texter och bilder som får mig att känna mig hoppfull. Som den här:

Och min största bov i dramat är egentligen mina matvanor. Så jobbar jag i båda ändar borde resultatet bli märkbart ganska snabbt.

Men nästan gång sambon påstår att bedtimerumba är ett bra sätt att bränna kalorier (så att han får se mig i den där leopardbikinin han har tjötat om sedan förra sommaren) ska jag visa honom den här....:

...och åker och shoppar....