Efter söndagens "kamp" om ledarpostition på apporteringskursen så har tankarna snurrat lite. Billie var ju otroligt fräck mot instruktören och pekade i princip finger åt henne när hon försökte få hunden att fatta att man inte springer omkull folk för att få kasta sig i vattnet.

Mig lyssnar hon ju iaf på... För det mesta. Men ser hon mig som ledare...? Måste man ha absolut ledarskap över en hund för att få den lydig? Hur funkar det om man istället siktar in sig på ett kompanjonskap.

Varför lyder hon mig? Vad tjänar hon på det?

Hon gillar att få bekräftelse, av vilket slag det än må vara. Hon är som den där dryga ungen i klassen, the teachers pet, som ofta och gärna vill höra hur duktig hon är. Då sträcker hon på sig och flinar upp sig lite...

Jag är ju "hennes" på något sätt... Hennes matmaskin. Hennes pälskliare. Hennes sängvärmare.

Hmm.... *tänker så det knakar*